Ipse Cogita!

 

Igår var jag på en liten inköpsrunda på olika affärscentra i Malmö. Konstig stad Malmö. Det i vissa kretsar så hyllade Möllevångstorget är numera en gapig lite halvt aggressiv miljö. Inget att stå efter. Flydde snabbt. Under resten av trippen så kan jag konstatera att stan är långtifrån svensk. Trevligt? Inte precis, gapiga människor utan hyfs är inte i min smak.

 

Det är lätt att skaffa sig ovänner i min stad. Svenska godhetsfanatiker gillar inte när man ger sig på, verbalt, zigenartiggarna. Å andra sidan gillar inte jag när de drar mig i byxbenet och fräser att jag minsann kan ge dem stålar. Då fräser jag tillbaka och ber dem skaffa sig ett jobb. I hemlandet sitt. Jag blir så klart skurken. Många svenskar verkar gilla tiggare. De hyllar på något underligt sätt sysslolösheten. Det verkar vara fint och eftersträvansvärt. Enkla jobb.

 

Det går utför med stan. Jag fick svar från akutenchefen i Malmö. Ni kanske kommer ihåg stolarna som var sönderskurna (annars se här). Hon skriver, chefen, att upphandling pågår. Den upphandlingen har pågått i ett år. Inga nya stolar än alltså. De har varit sönder i 4 år.

 

Politikerna i min stad gör ingenting vettigt alls. Förutom att bygga om vägar som inte behöver byggas om. I Limhamn där jag bor har de byggt en cykelbana på Kalkbrottsgatan. Bra? Jodå, men frågan är varför miljoner läggs på det. Det fanns redan innan två cykelbanor vid den gatan. TVÅ! Men nu finns det tre av någon anledning. Mina skattepengar rätt i kloaken.

 

Stan är i gungning. Så även landet. Ingen bryr sig. MP sviker (tack för det) sina väljare mest. Kolet blev inte så viktigt, stålar fick råda.

 

Nu startar snart Almedalscirkusen. Att sköta landet har ingen politiker tid med. Att sippa rosé på Gotland har de säkert tid med. Några kritiska röster från totalitärmedierna är inte att vänta. Kritisk granskning är inte deras grej, till det är de alltför lierade med makten eller alltför fulla och bakfulla.

 

Intet händer. Allt glider. Sirapsstaten är på plats.

 

Bitter? Jag?