Ipse Cogita!

Jag anser att bildning är lika viktigt som utbildning. Det kan ju vara så att vår utbildningsnivå är hög, men vår bildningsnivå krakelerar. Nog finns det tecken på det alltid. Bildning ja, vad är det? Andra har sagt det bättre:

Ellen Kay:
"Bildning är det som blir kvar när du glömt vad du lärt dig."

Carl Cederblad sa omkring 1930:
Bildning är: "Vett, vetande, hut och hållning".

Peter Bieri, professor i filosofi, Berlin:
"Bilda sig är något människor gör själva, för sig själva. Man bildar sig. Utbilda oss kan andra, bilda sig kan bara var och en göra själv. En utbildning genomgår vi för att kunna något.
När vi bildar oss däremot, arbetar vi på att bli någonting – vi strävar efter ett speciellt sätt att vara i och förhålla oss till världen."

Vi har nog ett utbildningsväsen som håller hög klass. Men när det gäller bildning så börjar det slira rejält. Lite exempel:

– Respekt kräver alla till höger och vänster men innebörden i ordet är dimmigare än i Lützen 1632. Dessutom verkar    respekten vara enkelriktad.
– Att ta ta ansvar för sina handlingar måste jag men å andra sidan är det mesta de andras fel.
– Individualismen tenderar att glida över i egoism.
– Et cetera

Att bildningen är på reträtt visar sig faktiskt dagligen. Tänk på alla organisationer, av de mest skiftande slag, som arbetar med – och ibland måste "se över" – sin "värdegrund". Hallå!? Att man inte vet till exempel: hur man skall uppföra sig och agera om man har med gamla människor att göra, eller att man inte vet hur man skall uppföra sig som polis eller hur man behandlar barn på dagis et cetera handlar i grunden om: brist på bildning, brist på etik, brist på moral.

Hur lär man sig detta? Man skulle ju kunna tänka sig att ha historia och filosofi från förskolan och hela vägen upp i utbildningssystemet. Sen är det väl en nåd att stilla bedja om att framtidens vuxna – hela bunten – vore bildade upp över öronen.

Att inte veta, inte förstå grundläggande begrepp är tecken på bristande bildning och går inte att utbilda sig i. Det måste du aktivt  leva dig till, gärna med både hjärta och hjärna i läge "on". Magkänslan däremot får man vara lite försiktig med.

Jag blir så trött. Det finns en hel del att säga om hämndens psykologi men den här var väl i sämsta laget. Syra i fejset är aldrig en bra idé, men den blir exeptionellt dålig när det sker i "laglig"  form. Hör möter man sånt här? Vi har uppenbarligen olika traditioner. En som kunde hantera det här var den brittiske generalen Charles Napier.

Det var en man som kunde tala maktspråk på ett tydligt sätt. Vi talar början av 1800-talet.

Efter att ha erövrat provinsen Sind i nuvarande Pakistan blev han uppvaktad av några brahminer (hinduiska präster skulle jag tro) som ville bränna hustrun till en avliden man på bål. Brahminerna förklarade att det var tradition i deras land. Charles Napier berättade då att det var en tradition i hans land att hänga människor som brände sina fruar.
– Om ni följer er tradition, bygger vi en galge bredvid bålet och följer sedan vår tradition, så snart som ni följt er.

Då var det helt plötsligt inte intressant längre. Va' konstigt. Men på "the bottom line" kan vi trots allt läsa och förstå – åtminstone jag – att det aldrig är en bra tanke att staten och religionen går hand i hand.

Det kommer nog alla länder att fatta så småningom.

Så här i tider då kriserna – äkta eller inbillade – står som spön i backen, kan det vara bra att gå till poesins sköna värld. Här kommer en going:

"Långt bättre att du glömmer och ler,
 än att du minns och är sorgsen."

Christina Rossetti skrev och den heter "Remember"

Det ringde. Jag svarade.
"Hej, jag är i lokalen ovanför och jag undrar var du vill ha pallarna?"
"Ursäkta mig, men nu är jag inte riktigt med."
"Är jag inte hos kulbolaget?"
"Nej, du är hos mig."

Sucken var djup och markerad.

"Det är fredag", sa han. "Det har  för övrigt varit en rent djävlig fredag. Började djävligt, fortsatte djävligt och nu är jag slut".
"Åk hem", sa jag, "det är som sagt trots allt fredag."

Han tystnade en lång stund.

"Det är rätt," svarade han, "det är fredag och nu åker jag hem. Tack för hjälpen."
"Det var så lite", sa jag.
"Mer än du tror, mycket mer. Tack och hej."

Han la på och jag kände en glädje.

Ikväll gick jag på krogen. Såsom en måttlig – men dock rökare – så är krogbesök numera ett mindre uppskattat nöje. Helt klart är att man inte kommer att dö av rökningen; lunginflammation är långt troligare! Nåväl, det händer roliga saker också. Jag har på sista tiden gått i krig mot särskrivning. Ett ofog. Sist jag reagerade på detta fenomen var i ett mail till en ledamot av riksdagen som satt en ära i att särskriva allt. Gentlemannen i mig förbjuder mig att avslöja hennes namn men hon är orienterad mot mitten. Men lite oroande är det i alla fall, att en av våra folkvalda hanterar svenska språket såpass knackigt. Det kan nog bli en hel del fel i lite lagtexter eller dylika dokument där noggrannhet måste betraktas som en dygd.

Till saken; på krogen satt det en liten skylt i entren: "rök fritt" stod det på två rader (det finns många sådana skyltar!). Då gäller att gå i krig. Alltså ställer man sig vid skylten och drar i sig en cigg för allt vad tygen håller.

– "Vad gör du?", säger en lite sur servitris.
– "Bra du kom", sa jag, "för det var längesen jag varit så glad. Tänk att någon har tänkt på oss rökare!".
– "Du vet mycket väl att det inte är det vi menar", fortsätter hon.
– "Skriv vad ni menar då!", fortsätter jag och nu är tonläget stegrat.

Ett klassiskt exempel: "en mörkhårig sjuksköterska" eller "en mörk hårig sjuk sköterska"! Visst är det skillnad.

Dra gärna ut i särskrivningskriget. Vid uppenbara fel på grund av särskrivning – speciellt där du kan förutse en lustig effekt om du följer vad som står – gör som det står!

Då var det dags. En blogg skall startas och det hade jag tänkt att göra med en liten programförklaring. Jag är – enligt hustrun och goda vänner – en så kallad åsiktsmaskin. Jag har åsikter om både ditten och datten i alla genrer. Ibland så kloka att till och med nämnda hustru imponeras, ibland mindre kloka (men det händer inte så ofta!). Mina tankar och funderingar grundar sig dock alltid på ett engagemang av äkta natur.

Jag resonerar lite som essayns skapare Michel de Montaigne (1533–1592) gjorde. Han var först med essayer; ingen hade använt den benämningen före honom. Essay betyder "försök" men Jan Stolpe – som översatt Montaigne till svenska – lägger till: "Det är inte fel men innebörden är också "prov", "prövning", "test". Det är i den anda jag tänker använda min blogg. Sen får det liksom bli som det blir. Om du vill bli klokare, mera bildad så rekommenderas förresten Montaigne's Essayer å det varmaste. Jan Stolpe har gjort en översättning som är fullständigt glimrande och var inte rädd – det är lättläst och förvånande modernt.

Så, mina framtida skrivningar i denna blogg är i högsta grad försök och test av tankar som är mina och ingen annans. Det hela skall följa mina två deviser som jag haft i många år: hic et nunc ("här och nu") samt ipse cogita ("tänk själv!").

Det kommer att bli en salig blandning av stort som smått, klokhet och dårskap, förnuft och tanke, klimat och vardagsreflektioner, vetenskap och så kallad cocktailkunskap (fullständigt onödig kunskap men bra att ha på ett trögt party) and all that jazz...

Nu skall jag ägna lite mer tid åt att fatta hur det här bloggandet skall gå till rent praktiskt. Det verkar inte helt komplicerat så här inledningsvis men det uttalandet lär jag väl få äta upp framöver.