Ipse Cogita!

Det ringde. Jag svarade.
"Hej, jag är i lokalen ovanför och jag undrar var du vill ha pallarna?"
"Ursäkta mig, men nu är jag inte riktigt med."
"Är jag inte hos kulbolaget?"
"Nej, du är hos mig."

Sucken var djup och markerad.

"Det är fredag", sa han. "Det har  för övrigt varit en rent djävlig fredag. Började djävligt, fortsatte djävligt och nu är jag slut".
"Åk hem", sa jag, "det är som sagt trots allt fredag."

Han tystnade en lång stund.

"Det är rätt," svarade han, "det är fredag och nu åker jag hem. Tack för hjälpen."
"Det var så lite", sa jag.
"Mer än du tror, mycket mer. Tack och hej."

Han la på och jag kände en glädje.