De sanna hjältarna — vissa för evigt, vissa sviktar
Sitter här i tidig morgon. Inte så van vid det numera. Tänker på nästintill dagliga fenomen. Tidningsbärarna & sopegubbarna. Det där sista, "gubbarna", får jag säkert skit för, men jag ser sällan gummor. Så jag bryr mig inte.
Nåväl, tidningfolket. I Skåne har vi inte mycket snö. Jag har inte haft framme skotten på åravis; det lär inte bli något i år heller. Men vi har haft våra stormar:
Under alla dessa tider med snö upp till skorstenen så har tidningen alltid kommit. Posten nix, varubud nix, men tidningen alltid. Imponerande. En gång kom inte tidningen, men det kom en lapp i lådan "sorry men budet är sjukt, tidningen kommer lite senare". Jag fick beskedet innan jag vaknat. Jag lyfter på alla hattar jag har för dessa tidningsbud. Ena sega rackare.
Sen har vi sopegubbaran. Lika fina men där har det hänt grejer.
Förr, när Torsten hade hand om’et var det enkelt. Lite extra säckar var inget problem. Nu är det annorlunda, Om tunnan inte har handtaget ut mot gatan så är det kört. Skulle tunn-fan stå lite fel så blir det ingen hämtning alls.
Goa gubbar, fortfarande få kvinnor, men de har instruktioner som definitivt inte kommit fram till tidningsbuden. Tråkigt nog. Eller tvärtom.
Ömsom vin, ömson vatten således.
Kommentarer
Postat av: Ulf5/7
Har två böcker om när" Skåne försvann," 1979 tror jag det var.
Imponerande snömängder...
Postat av: Anonym
Nog finns det många kvinnliga tidningsbud alltid, nästan 50% av oss 😉
Trackback
