Ipse Cogita!

 

Det sker lite då och då. Journalister hackar på varandra och pekar finger. Nu har en mycket duktig journalist (Gad) som är ofta vid fronten i Irak fallit i fällan, tagit någon form av bete. Jag är i Irak, Nya Tider (tidningen) är det inte går snacket. Nu har Nya Tider reporter Sanna Hill varit där ett antal gånger och då kommer nästa del — inte vid fronten. Att Expressen (Gads tidning) har helt andra resurser än lilla Nya Tider nämns det inte ett ord om. 

 

Jag finner dylik pajkastning trist. Att bloggare och Twittrare svingar hej vilt gör mig inget, men de som skall vara professionella kan gott hålla en anständig nivå. Käbbel leder ingenvart.

 

Vissa av de sociala medierna är för övrigt underliga platser att vistas på. Behovet av kommentarer och tryck på gillaknappen eller retweetknappen synes oändligt. Det gäller inte bara vanligt folk. Det gäller nästan i lika hög grad journalister och kändisar. Jag vet journalister som inte svarar på synnerligen vettiga inlägg med motiveringen: denne person har enbart 995 följare; alltför lite för att jag skall kommentera eller svara.

  När dessa lite överlägset, mellan skål och vägg, erkänner att de resonerar så sjunker min aktning för personen i fråga, de blir helt plötsligt nästan icke-personer.

 

Suget efter bekräftelse, även på skitsaker, synes fullständigt omättbart. 

 

Jag börjar inse varför mitt umgänge är tämligen snävt. Det lär för övrigt inte bli större efter att jag framöver kommer att ha små lådor, vi större fester, i hallen. För mobiltelefoner som skola avlämnas innan inträde i välkomstdrinkens rike. Förhoppningsvis fattar de galoppen så det blir en engångsföreteelse.

 

Men fan tro’t.