Ipse Cogita!

 

Det var som idag en tisdag. Man hade tänkt sig den 5:e juni men vädret satte stopp. Det var en väldig armada som hade till uppgift att slås för friheten som vi ville ha den. Jag var inte född men jag har via föräldrar, svenska motståndsmän verksamma i Danmark (tog judar över sundet) och mycket studerande förstått vidden av detta krig, fortsättningen på Första Världskriget (The Great War). 

 

Det var unga män, och för den delen kvinnor på viktiga positioner, som såg till att slå tillbaka totalitära länder. I väst slogs de totalitära tillbaka och en vettig utveckling följde. I öst gick det sämre; där fortsatte de totalitära sin vidriga gärning. Kommunismen skördade även fortsättningsvis miljoner människors liv.

 

Så blev vi då slutligen av med två totalitära ideologier — nazismen och kommunismen. Ni har vi en ny totalitär rörelse på språng, islam med det värsta av alla totalitära ideologier samlade i en. Då förstod man vikten av att slå tillbaka för att över huvud taget kunna leva som fria människor.

 

Nu verkar det som om man skall snacka ihjäl fienden, sjunga sånger, tända ljus, sätta blommor överallt. Vi skall enligt vissa anpassa oss till det oanpassningsbara. Det blir nog så när minnet är kort. När våldets människor förklär sig i ideologier som säger sig stå för något större — oklart vad.

 

Jag byter ut nationaldagen till denna dag, dagen då de som kämpade för friheten förstod vikten av fighten, förstod att man kanske också måste dö för viktiga ting. Jag har oerhört stor respekt för de som gjorde mitt liv möjligt. 

 

Så haver man sett, nu blir det champange ändå. Jag skall sitta vid andra flaggor och sippa den. Jag skall sitta där länge. Och en avsevärt kortare stund vid den svenska flaggan med en konjak.