Ipse Cogita!

 

I min trädgård vajar en svensk flagga alla dagar om året. Inte en sådan där på stor stång som måste skötas med halning upp och ned enligt konstens alla reglar; det är en mindre variant i en kruka. Lite grand som man ofta ser i andra länder, inte minst USA.

 

Jag är svensk alla dagar om året så i dessa tider så finner jag det viktigt att markera att Sverige har sin kultur och sina lagar, regler och normer. 

 

Men jag är väldans kluven i frågon om svenskheten. Att vår nationaldag inte fungerar som i normala länder har troligen att göra med att vi har en annan sak vi gillar mer än nationen — socialismen. Vi gillar helt enkelt att ha en stor stat som tar hand om oss från vaggan till graven. Att det sker på bekostnad av vår fria vilja och lite annat smått och gott får man ta. 

 

Det där har jag väldiga problem med. Det passar helt enkelt inte min läggning, min natur. 

 

Vi blir lite sinnesslöa av landets ständiga "omhändertagande". Det lallar till exempel kring folk och tror att sjukvården, den som fortfarande finns, är fri. Gratis. Men den är svindyr. Jag såg någon som räknat på det där häromdagen; den kostar 3.500:- per månad! Även enligt USA-mått så är det dyrt. 

 

I sammanhanget kan det väl vara på sin plats att konstatera att svenska politiska partier, vid en internationell jämförelse, är socialistiska hela bunten. Även SD om nu någon skulle undra. Alla vill bevara det svenska välfärdssystemet i sin grundform.

 

Att fira ett Sverige som i grunden faktiskt inte ens har yttrandefrihet gör det hela ännu knepigare.

 

Men varför svärta denna dag. Jag får väl ta och sätta mig vid flaggan, sippa lite konjak och tänka på fornstora dagar. Champangen får kylas vidare till lyckligare tillfällen.