Från bethagen till Beethoven!
Det är inte min vits i rubriken. Det var Birgit Nilssons egen. Hon hade ju under tidig uppväxt fötterna i den skånska myllan. Hon skötte sig själv. Hon hade aldrig någon manager. Hon och gubben sin skötte all business själva.
Museet utanför Båstad är ytterst välskött. Väl värt ett besök. I mitt fall blir det flera besök eftersom det är mycket att ta in. Speciellt förtjust blev jag i hur hon resonerade när hon skrev kontrakt. Fiffigt är väl rätt ord. Runt omkring i världen skrev hon i kontraktet att hon alltid skulle ha samma arvode som den högst betalde artisten som uppträdde där. Varken mer eller mindre.
Museet drivs av en stiftelse instiftad av Birgit. En annan stiftelse också instiftad av Birgit delar ut stipendier till lovande förmågor. Ett av de största stipendier i den kategorien i världen. Polarpriset har du hört talas om men troligen inte detta.
Speciellt trevligt var det när vi guidades genom hennes uppväxthem som är bevarat som när hon själv vandrade där.
Kläderna byts ut lite då och då och det finns gott om dem. Birgit samlade det mesta och slängde intet.
Som sagt ett museum av det ytterst välskötta slaget. Kunniga guider. Mycket att ta in. Åeterbesök kommer att ske och det med glädje.
En liten anekdot till för att förstå lite hur hon var:
Hon skulle ju alltid ha samma arvode som den högst betalde. En gång i Italien fick hon inte det. Hon fick mindre vilket påpekades och rättades till. Som plåster på såren lovade teatern att hon skulle få en guldtallrik, samt en guldtallrik vid varje framtida framträdande.
Nu fanns det bara tre guldtallrikar i montern. Varför? Jo, la Nilsson upptäckte att det var silvertallrikar överdragna med guld. Sånt gör man inte ostraffat. Inga fler uppträdande.
En kvinna med resning både i röst och leverne.
Jag nämnde väl att det är värt ett besök; ett omvägsbesök till och med.
Kommentarer
Trackback
