Ipse Cogita!

Jag känner igen det där

 

Nu åker jag inte kollektivt. Jag gjorde det en gång här i Malmö. Nu har politikerna beslutat att inte köra bussarna där folk bor utan i utkanten av alla områden. Miljögrejsing som ingen fattar allra minst äldre och handikappade.

 

Men det här med köandet slår igenom över allt numera. På systemet häromdagen. Lång kö, ny kassa öppnar. Förr tillhörde det god ton att man fördelade köbytet framifrån. Nu rusar alla längst bak först till den nyöppnade kassan. Ingen verkar bry sig.

 

Och så kommer lilla jag med kort stubin. Jag för helt enkelt ett djävla liv. Gillas icke av kärringarna. Jag ger mig icke och alla vänder sig så klart till mig och påtalar att jag skall lugna ner mig. Vilket så klart triggar mig än mer. Personalen fattar att det börjar urarta. Öppnar ny kassa. För mig.

 

Jag är mycket nöjd. Fler borde ta ohyfsat folk i hampan och meddela vad det är som gäller. Det lönar sig.

 

Expressen

Kö är väl från början ett franskt ord.
Men när jag var i Frankrike var det ingen fransman som stog i kö ändå.

Det är många små svenska kulturyttringar som håller på att försvinna.
Vi hälsar inte med att ta i hand.
Vi tar inte av mössan inomhus.
Vi håller inte upp dörrar för damer. (Gör man det tror hen att man är en våldtäktsman.)
Vi maskerar oss. (Förr var bara bankrånare maskerade.)
Vi spottar solrosfröskal både ute och inne.

Många små kulturyttringar som förr gjorde den gemensamma trevnaden större.
Men det är ju bara småsaker.
Vi kastade inte sten på poliser och ambulanser.
Vi eldade inte upp bilar, varken egna eller andras.
Vi sköt inte med automatvapen på gator och torg.

Länge leve mångkulturen! (Men trivsam är den inte.)