Ipse Cogita!

 

Jag tycker att man skall få säga vad man vill. Det enda undantaget har att göra med var jag säger saker. Om jag befinner mig på privat mark eller i ett privat hem så får jag räkna med att min frihet att säga vad jag vill kan inskränkas. Vederbörande kan helt enkelt be mig fara åt pipsvängen och kasta ut mig om jag säger något denne inte gillar. Det är dennes privata sfär. Detta hindrar så klart inte att när jag väl på fri grund kan fortsätta säga vad jag vill.

 

Nu finns det de som påstår att denna frihet skall begränsas. Det sker genom slasklagar som hets mot folkgrupp som väl innehåller allt annat också numera. Både lagen och namnet är således fel. Vissa yrar om yttringsskyldighet och med det menas att man har en skyldighet att påtala när någon "missbrukar" yttrandefriheten. Tänk vad man kan krångla till det! Det är men-folket. Yttrandefrihet men ... Framfört av folk med enormt självförtroende men med en självkänsla mindre än en amöba.

 

Det nya inne är att man börjar förespråka yttrandeförbud. Vissa skall på grund av sina åsikter förbjudas tala.

 

Allt det här är inte bara dumt men farligt. Vem skall avgöra vad som får sägas? Vad som skall förbjudas? Med en Hitler bakom ratten får vi ett svar; med en Stalin ett annat (om än ytterst snarligt). Om de här tankarna får fäste och någon svagsint får för sig att införa nya regelsystem, förutom de värdelösa som redan finns, så blir det kusligt i vårt land. Tänk er Löfvenare, Romsonskor, Ohlyare, Lööfare, Schymanskor, Lindbergare, Reinfeldtare, och annat löskefolk som domare i det-här-får-du-säga-detta-är-förbjudet-racet.

 

Men ... folket skall vi ta i örat. Eller sparka du-vet-var.