Ipse Cogita!

 

I dessa debatter händer egentligen ingenting. Vissa försöker vara lite roliga eller ironiska men det faller platt. Enda sättet att få lite drag i föreställningen är att släppa in publiken.

 

Så här tycker jag det skall gå till (stulen idé från Storbritannien):

 

Först en debatt med EN ledare som kan leda debatter. Här faller så klart Anna bort. Knutsson också. Varför inte ta in en neutral moderator som kan det här. Det finns många. Varje partiledare får en minut på sig att tala om vad han vill. Därefter kan debatten ta en inriktning i form av ett samtal, hårt styrd av moderatorn. Denne håller koll på tidsåtgång och liknande.

 

Sist avslutas det hela med att publiken (noga utvald så att inga kuppar in sig) ställer frågor till de deltagande. Moderatorn styr, stenhårt. Denna del skall vara lika lång som den inledande debatten. På så sätt kan de debatterande inte undfly frågor av känslig natur (vi är ju så ömhudade i vårt land). I denna del är vikten av exakt lika lång tid för debattörerna inte lika viktig. Här får frågans art avgöra. Men debattledaren måste tillse att det går just till.

 

I Storbritannien bli de här debatterna extra spännande när klokt folk frågar kloka saker och kräver dels ett svar, dels att politikerna inte slingrar sig. Vissa blir halvkändisar på kuppen.

 

Men att Sveriges korrupta public service skulle våga sig på något dylikt kan vi nog inte riktigt tro på. Men vi har väl oberoende kanaler? Sätt igång. Succén lär bli omedelbar. De som inte ställer upp hängs ut med varför de väljer att avstå.

 

En riktig debatt ser du här. Utan publikens närvaro men ändå. Väl styrt, deltagarna talar och moderatorn håller tyst men håller ordning och tillrättavisar. Här fick alla deltagarna fylla i vad de stod i frågan innan debatten och hur de stod efter debatten. Mark Styen och Farage vann. Solklart.