Ipse Cogita!

 

Eftersom jag är en stark vän och förespråkare av ett kraftfullt försvar, så är jag lite småirriterad i värmen när frågan om Nato dyker upp lite då och då och här och där.

 

I den allmänna debatten verkar frågan vara om vi skall gå med eller inte. Man bortser gärna från vad det skulle innebära. Vissa sitter säkert i stugorna och tycker att det vore bra att vi kunde få lite back-up om det krisar. Andra tycker vi skall klara oss själva.

 

Jag tar det sista först. Vi har ingenting alls att ställa upp med om det skulle hetta till. Ingenting av någonsomhelst betydelse. Om vi däremot skulle gå med i Nato så uppstår en annan situation. De som eventuellt tror att vi kan gå med, utan att bidraga med ansenliga resurser (de som inte finns idag), kan tänka om.

 

Självfallet kommer Nato att säga ungefär som så: okey, ni vill gå med. Vid ett medlemskap får ni tillgång till följande resurser. Vad kan ni svenskar till tillföra organisationen? Sverige kan i ett dylikt läge inte tro att man enbart kan plocka russinen ur kakan, man få ta mig tusan baka lite eget också.

 

Med eller inte? Tja, det beror på. Fördelen med att gå med skulle vara att man tvingas bygga upp ett försvar som är betydligt större än idag. Att inte gå med riskerar att få den effekten att vi har det försvar vi inte ens har idag. Vi befinner oss enbart på hemvärnsnivå (inget ont om denna organisation) och det förslår inte långt.

 

Det som således enligt mitt förmenande måste klargöras först är: tänker svenska politiker satsa på försvaret (idag väl kring en årskostnad på 42 miljarder) i häradet 100 miljarder per år? Först därefter är det någon vits med att Natodiskutera. Går vi med måste vi, vill vi stå utanför så måste vi också fast av andra skäl.

 

För närvarande är vi där allt är nuförtiden — i den stillastående sirapens land. Ingenting händer någonstans. Åtminstone inte av framåtriktad art och av vikt.