Mer av detta tack!
Själv talar jag engelska "flytande". Kan dock svårligen lösa ett engelskt korsord så där flyter det inte alls. Tyska behärskar jag till stor del, bäst efter två bier. Svenska språket försöker jag vårda och anser mig behärska inom anständiga gränser.
Många svenskar idag svänger sig med uttryck som jag inte riktigt vet var de kommer ifrån. Häromdagen sa någon att "man skall inte dra alla över en kant". Vilken kant? När byttes "kam" mot "kant"? Vem är den skyldige? Hur skall man lämpligen straffa marodören?
För övrigt bör det till en skärpning av vårt skrytande om hur perfekt vi behärskar just engelskan. Viss ödmjukhet är av nytta. Vid en av mina många resor till Irland där faderskapet bodde i över tjugo år svarade jag på frågan var jag bodde i Dublin att: I´m living at Shelbourne’s.
Mina goa vänner sa att det trodde de inte riktigt på. Jag bodde (living) uppenbarligen i Limhamn, Sweden; jag uppehöll mig (staying) i Dublin på nämnda hotell.
Små detaljer men det är dessa småttisar som skiljer den invigde i språket från den oinvigde eller ointresserade och slarviga.
Utmärkt artikel från Ann-Charlotte på Expressen för övrigt.
Kommentarer
Trackback
