Ipse Cogita!

Kan det bara bli IN?

 

Den 23 juni smäller det. Skall Storbritannien rösta för att stanna i EU eller gå ur. Det är en viktig dag, gamla midsommarafton och farsans födelsedag, för oss alla. Jag vill så klart att de skall lämna unionen; bättre nu än aldrig. Åtminstone inte i min livstid. Men det gäller att tänka vidare och längre för nu händer det grejer.

 

Tänk om följande inträffar: Storbritannien lämnar EU; de baltiska staterna tillsammans med Polen, Ungern, Slovakien, Tjeckien med eventuellt flera bildar det kristna Europa (troligen inom EU); Trump vinner valet på sitt håll (yes!); Tyskland med Frankrike drar med sig resten av EU i sin riktning; Le Pen blir president i Frankrike; AfD går framåt i Tyskland, Nederländerna med flera vill också omrösta,  etc.
  Emedans vi håller på och bråkar inbördes inom EU och Sverige så passar resten av världen österut på att putta i sexans växel och kör om oss så det ryker!

 

Och, gud (eller nån) förbjude, man röstar för att lämna EU men sen tar parlamentet ett beslut att stanna kvar ändå. Visserligen har Cameron lovat följa folkets röst  men folkomröstningen är trots allt bara rådgivande; vem kan lita på politiker speciellt om det blir 51-49 % för lämna.

 

Nu skall man inte dra för stora växlar på dagen som sådan, men visst får man vissa rysningar när man ser vem som har namnsdag — Adolf.

 

 

Som jag ser det har vi som är konservativa i det protestantiska europa enbart ett par chanser till överlevnad. Först Brexit och sen att Herr Trump vinner. Händer bara en av de här två sakerna är vårt liv i väst europa dött. Som konservativ i sverige har jag fått utstå mycket skit sen jag var barn. Det började med att vi inte fick sjunga nationalsången på vår avslutning år 1993 för vi kunde förolämpa de "5" nykomna. Och det har aldrig blivit bättre. Varför är jag kvar?

Varanglan:
Det som händer nu, är att det sakta vänder. I utlandet, inte här hemma.