Ipse Cogita!

 

Jag begriper så klart att det är skillnad mellan män och kvinnor, både rent fysiologiskt och av miljöskäl. Vi bär med oss ting i generna, vi fostras olika. Den konflikten lämnar jag dock därhän.

 

Just nu tänker jag mest på var männen blivit av i den meningen att stå emot en massa rötägg, de flesta män, som beter sig som as, oftast mot kvinnor (men glöm inte unga killar). Offren är i stor utsträckning kvinnor som sagt. Det hindrar inte att till och med polischefen jamsar om  att attentatsmannen är en figur som det det är synd om. Han är förvisso inte ensam, ett antal kvinnor har samma åsikt.

 

Då hamnar vi helt plötsligt i manliga drag och kvinnliga drag. Inte man och kvinna. Nu finns det säkert de som kommer att hävda att dessa drag inte finns. Må så vara, kalla’t vad ni vill men visst skulle det vara trevligt att se rent manliga hårdhudingar som tog tag i slöddret och satte ner foten så det sjöng i golvplankorna.

 

Men nu är alla rädda för lite hårda tag, utom slöddret som får härja fritt. Tio beväpnade poliser rymmer fältet för att det hettar till. De vågar så klart inte ta i för hårt. De kommer att straffas hårt. En sjuttonårig tjej i Danmark sprayar aset med peppar när han skall våldtaga henne och hon åker dit. För sprayen.

 

Jag ser ibland gäng av killar på gallerian. De tjafsar med unga tjejer hela tiden. Ibland blir de närgångna. Jag är den ende som går fram och påtalar det olämpliga i beteendet. För det mesta går det bra. De fattar och de gillar inte konflikter (jag lovar). Men det duger inte med fjönterier. Man talar vuxet, man talar bestämt, man är vänlig till en början. Funkar inte det så gäller än bestämdare ordval och hot. Jag är, för min skull, "beväpnad".

 

Man tar en risk. Inte tusan vet du om alla män runtomkring dig ställer upp och hjälper dig. En gång höll det på gå galet. Jag är på gallerian, har skydd, mycket folk omkring. Men nu hade vi att göra med de riktiga alfahanarna. Den som hjälpte till då var en kvinna i trettioårsåldern.

 

Nu skall ni veta att jag inte är någon ungdom, låt vara att jag inte behöver käpp. Men någonstans lärde jag mig att öppna dörrar för kvinnor, inte slå folk med glasögon, hjälpa gamla över gatan och uppträda som en gentleman rent allmänt.

 

Jag har aldrig varit i slagsmål, inte ens på skolgården när jag var kid.

 

Det absolut värsta jag vet är män som låtsas vara feminister och jamsar med som lealösa kärringar.

 

Minfältet är beträtt, låt det smälla!