På’t igen
Så händer det grejer igen. Det är det inte ens lönt att kommentera men varför detta:
"Skolan har nu kontaktat samtliga vårdnadshavare och skickat hem eleverna.
– Det är en säkerhetsåtgärd. Vi uppmanar föräldrarna att följa sina barn i området, fram och tillbaka till skolan, säger rektorn.
Även en närliggande skola har skickat hem eleverna efter det som inträffade."
– Det är en säkerhetsåtgärd. Vi uppmanar föräldrarna att följa sina barn i området, fram och tillbaka till skolan, säger rektorn.
Även en närliggande skola har skickat hem eleverna efter det som inträffade."
Jag ser framför mig föräldrar som måste ta fritt från arbetet och detta för att skolans personal skall göra ... Vaddå?
Vore det inte bättre att hålla ungarna inne, fortsätta undervisningen och ha bevakning vid ingångarna. Keep-calm- and-carry-on-principen.
De som fortfarande tror att Sverige fungerar som det skall får jag snart spatt på. Allt ansvar trycks sakta men säkert ut till sista ledet — undersåtarna. Trots att allt blir dyrare så får vi snart ingenting får pengarna. Det börjar bli tjatigt.
Jag tror HAX har alldeles rätt när han skriver (hela inlägget presenteras):
"Svenska folk! Henor och henar!
Har tanken någonsin slagit er att ni kanske är lurade? Ni betalar bland de högsta skatterna i världen. Men ni får inte den bästa sjukvården. Ni har inte en polis som går att lita på. Ni har inte ett trovärdigt försvar. Skolresultaten sjunker. Järnvägen faller i bitar. Alla har skäl att oroa sig för hur omsorgen blir när man blir gammal.
Frågan är varför. Är politiker och byråkrater inkompetenta? Förmodligen. Har det offentliga tappat skärpan? Absolut. Ägnar sig folk i vårt land åt för mycket trams? Jovisst är det så.
Och så finns det en elefant i rummet: Den härskande politiska och byråkratiska klassens egenintresse.
Det måste vara uppenbart för alla att vi betalar in mer till systemet än vi får ut. Någonstans tar pengarna vägen.
Det handlar om mellanhänder, om en ständigt växande politisk och byråkratisk klass. (Jag anklagar dem inte för att stjäla. De får sin del av bytet utbetald under ordnade former, som lön.)
När det talas om saker som inte fungerar i vårt samhälle – då handlar det ofta om att kärnverksamheten trängs undan av en svällande byråkrati. (Speciellt i besparingstider. Om byråkrater skall spara, då gör de det så långt från sina egna skrivbord som möjligt. Det vill säga i verksamheten.)
Det borde vara politikernas roll (i den typ av samhälle som vi lever i) att styra upp det här. Men det kommer inte att ske. De sitter nämligen vid samma köttgrytor som byråkraterna.
Längst ner i näringskedjan finns de arbetande skattebetalarna – som ständigt får betala mer samtidigt som de ser olika samhällsfunktioner vittra sönder.
(Vilket inte sällan är samma människor som kämpar för att få offentlig verksamhet att fungera i praktiken, ute på fältet, ständigt omorganiserade och föremål för byråkratins sparbeting och infall.)
Visa mig en politiker som är beredd att ge byråkratin en match – och jag skall överväga att gå och rösta."
Har tanken någonsin slagit er att ni kanske är lurade? Ni betalar bland de högsta skatterna i världen. Men ni får inte den bästa sjukvården. Ni har inte en polis som går att lita på. Ni har inte ett trovärdigt försvar. Skolresultaten sjunker. Järnvägen faller i bitar. Alla har skäl att oroa sig för hur omsorgen blir när man blir gammal.
Frågan är varför. Är politiker och byråkrater inkompetenta? Förmodligen. Har det offentliga tappat skärpan? Absolut. Ägnar sig folk i vårt land åt för mycket trams? Jovisst är det så.
Och så finns det en elefant i rummet: Den härskande politiska och byråkratiska klassens egenintresse.
Det måste vara uppenbart för alla att vi betalar in mer till systemet än vi får ut. Någonstans tar pengarna vägen.
Det handlar om mellanhänder, om en ständigt växande politisk och byråkratisk klass. (Jag anklagar dem inte för att stjäla. De får sin del av bytet utbetald under ordnade former, som lön.)
När det talas om saker som inte fungerar i vårt samhälle – då handlar det ofta om att kärnverksamheten trängs undan av en svällande byråkrati. (Speciellt i besparingstider. Om byråkrater skall spara, då gör de det så långt från sina egna skrivbord som möjligt. Det vill säga i verksamheten.)
Det borde vara politikernas roll (i den typ av samhälle som vi lever i) att styra upp det här. Men det kommer inte att ske. De sitter nämligen vid samma köttgrytor som byråkraterna.
Längst ner i näringskedjan finns de arbetande skattebetalarna – som ständigt får betala mer samtidigt som de ser olika samhällsfunktioner vittra sönder.
(Vilket inte sällan är samma människor som kämpar för att få offentlig verksamhet att fungera i praktiken, ute på fältet, ständigt omorganiserade och föremål för byråkratins sparbeting och infall.)
Visa mig en politiker som är beredd att ge byråkratin en match – och jag skall överväga att gå och rösta."
Så blev det klargjort. Tydligt.
Kommentarer
Trackback
