Nutidens förfall — angiveri
Det började för några år sedan. Sonsonen gick i skolan och jag fick klart för mig att det nya inne var att skolan uppmuntrade angiveri. Det var och är schysst att ange sina polare. Detta uppmuntras av lärare, föräldrar och ungarna fick en oerhörd press på sig. Att ange polaren som kastade snöboll blev rätt. Det där var inte sonsonen fostrad till. Och hur han behandlades skall jag inte gå in på för det blir för långt. Men tack och lov för sonsonens pappa som röt till så håret på stasifolket stod rätt upp.
Det verkar som sagt vara helt okey med angiveri i stort som smått. Att peka finger och tjalla. Det är till och med så att man via totalitärmedierna skall hålla koll på allt och alla och verkigen tjalla. Inte ange sig själva så klart, men att hålla koll på de "onda", och senaste nytt på den fronten är att jaga "falska nyheter".
Det här är alltså inget nytt. Det har pågått länge. Det börjar på dagis. Det är ingenting annat än etiskt och moraliskt förkastligt. Oanständigt. Det blir så när man som Sverige inte varit med om totalitära tider på riktigt. Man har levt skyddad så länge att man inte fattat galoppen.
Att man som nation, som förskonats från angiveriets värsta avarter, nu frivilligt och med kraft inför, sakta men säkert, angiveriet som acceptabelt är bortom alla anständigheters gränser.
Ange din nästa — få en belöning. Ingen bra metod.
För säkerhets skull. Att berätta om brott är självfallet en solklar handling. Konstigt nog så verkar just det inte så populärt. Tvärtom så ylas det om hur synd det är om pöbelpersoner som inte hjälper polisen vid brott. Vi måste förstå att de inte vill tjalla på mördarna. De är ju släkt/vänner så de kan man inte ange. Varför vi skall förstå det samtidigt som samma personer kan tjalla på kollegor som snott en penna fattar inte jag.
Kommentarer
Trackback
