Ibland undrar jag om jag är ding

Jag bloggar mycket för att det känns ganska bra att skriva av sig viss frustration. Inte för jag tror det hjälper i det stora hela men det finns en viss tillfredställelse att tvinga sig att formulera sig i ord. Att stå och banka på en vägg leder ingenstans. Det gör säkert inte mitt skrivande heller, vem bryr sig, men det skänker i alla fall mig ett visst lugn. Jag kan ju åtminstone leva i den tron och förhoppningen att en dag få säga "va’va’de’ja’sa’. Med lite tur så kan min sonson i framtiden också säga — farfar hade kläm på det där redan på 90-talet.
 
Det är dock så att min röst är liten. Större röst har denna kvinna som dessutom varit på plats där de verkliga gräsligheterna sker. Förhoppningsvis lyssnar fler på henne:
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0