Ipse Cogita!

 

Jag har precis fått en bok om haveriet. Det svenska och det västerländska. Jag har inte börjat läsa än men det skall jag alldeles strax. Men jag kan så klart tänka lite själv. Frågan är hur vi hamnade här, i haveriet som måste anses ha inletts.

 

En av de stora orsakerna handlar om att vi är totalt i otakt med verklighetens händelser. Så här tänker jag:

 

Förr, för inte alltför länge sedan, byggde vi upp ett samhälle där staten och andra offentliga myndigheter skötte det hela. Vi behövde folk som jobbade, alltså fixade vi dagis. Folk blev sjuka således ordnades sjukhus i det allmännas tjänst. Vi behövde ordning och reda och det fixade polisen. Landet måste försvaras och det skötte försvarsmakten. Och så byggdes det hela upp. Snyggt och prydligt.

 

Folk invaggades i tron att andra fixade biffen. Politikerna och totalitärmedierna skyddade systemen och utbrast alltid — inget att se, allt är väl.

 

Problemet nu är att folk fortfarande rumlar runt i tillvaron och tror att bilden stämmer fortfarande. De tror dessutom att samhället kommer att fixa det hela. Inte konstigt egentligen eftersom ansvariga på olika plan fortfarande ger sken av att nedgången, haveriet, inte finns. Att allt är väl.

 

Det är ytterst märkligt eftersom alla med egna ögon kan se vad som händer. Polisen i kris, försvar som inte finns, sjukvård som inte fungerar, tandvård, skolan i utförsbacke och så vidar. Man kan undra vad som krävs för uppvaknande.

 

Från våra politiker verkar vi inte kunna få hjälp. De är helt upptagna med att inte se, inte vilja något, totalt befriade från handlingskraft. Rätt över alla partigränser. Totalitärmedierna går sin väg och stöttar mörkandet genom att hoppa på folk som uttrycker oro. De har till och med lyckats devalvera ords betydelser genom att använda ord som nazist, fascist, rasist i en omfattning att de numera är betydelselösa. De har bara genom detta lyckats förstöra den svenska värdegrunden (även detta ord är nu ett skämt).

 

Det stundar verkligen svåra tider. Farliga dessutom.