Ipse Cogita!

 

"Det kan mycket väl vara så att vår historias mest ärorika kapitel ännu återstår att skriva. Själva de svårigheter och faror som omger oss och vårt land borde faktiskt göra vår generations engelska män och kvinnor glada över att få vara med om en tid som denna. Vi borde fröjdas över det ansvar som ödet har hedrats oss med och vara stolta över att vi är vårt lands väktare i en tidsålder då dess liv står på spel."

WSC, april 1933

 

Det var 1933 det och han såg runt hörnet. I en tid när så småningom stora delar av de engelska politikerna skulle fundera över ett fredsavtal med Hitler, höll Churchill fast vid de värderingar som det västerländska civilicerade samhället stod för. Inga eftergifter — alltför mycket på spel.

 

Dagens skröfspolitiker kan inte tänka i de banorna, kan inte uttrycka sig heller. De svenska politikerna i synnerhet. De skulle inte ens vara värdiga nog att knyta Churchills fluga ej heller tända hans cigarr.

 

Det är i ljuset av detta som min framtidstro är så svag. Hade man haft ledare som stod där, likt tjocka ekar orubbliga för stormar, så hade det varit en annan sak. Man skulle veta att någon höll i styråran. Inte satt på den som Löfven föredrar.

 

Var tid har sina ledare. Vi får hålla till godo med skröfset som Merkel, Hollande, Juncker, Löfven och deras än uruslare polare. Utan ledare med resning, inget folk med sammanhållning. Det blir ett samhälle där devisen blir — själv är bästa dräng. Solidariteten ersätts med egosolidaritet.

 

Åtminstone jag vet vad jag föredrar.