Ipse Cogita!

 

Perlenberg skriver att det inte är kris inom sjukvården för att 5 % inte blir som det var tänkt. Det är inte det som är krisen. Krisen är att vi inte alls vet hur det ser ut med att komma till, komma fram när man ringer etcetera. Krisen är att samverkan mellan primärvård och specialistvård inte fungerar alls. Generellt sett. Krisen är att det tar månader för viktiga undersökningar. Krisen är precis över allt. Den som inte själv tvingas lulla runt, i mitt fall och hjälpa gamla tanter, i denna labyrint av vårdinrättningar utan inbördes samverkan vet helt enkelt inte vad de talar om.

 

Vi talar dessutom om sjuka människor, ofta gamla och multisjuka, som inte vill bråka för då ligger de pyrt till (tror de), de har inte ork heller för den delen.

 

Den som påstår att sjukvården fungerar som den skall är välkommen några veckor så skall jag förklara var felen ligger. Bara det faktum att sjukvården mer eller mindre bygger på femdagarsvecka. Som om sjukdomar tar paus över lördag och söndag. Sommaren skall vi inte tala om.

 

Som ett exempel häromdagen på ett fel. Cancersjuk; cancerläkaren — säg till din husläkare att ta saltprover var tredje månad, inte var sjätte; husläkaren — det är hans synpunkt, vi fortsätter med var sjätte månad. Och sen får lilla jag in och stöka och efter en massa fullständigt onödiga turer så blir det som specialisten vill.

 

Jag har för vana att dokumentera alla "lustigheter" och det är mer regel än undantag att det fungerar, ens hjälpligt.

 

Krisen finns, är djup- och långtgående. Tro mig. Eller gör som reportern — missförstå problemet.