Det goda samhället
Det goda samhället måste följas. Idag har Patrik en tanke om att vi nog måste bestämma oss. Låta landet krascha eller göra något. Mitt svar i den debatten presenteras nedan. Jag skall fira min 16-åriga sonsons födelsedag idag så jag får ta lite genvägar. Har helt enkelt inte tid. Så här skrev jag:
"När jag följer mängder av olika medier, främst i utlandet, så får jag olika bilder av sakernas tillstånd. Senast igår hörde jag en kanadensisk diskussion om Europas stora problem, på i stort sett alla områden. Det intressanta och direkt rörande är hur bekymrade man är, hur förvånade man är och hur nästintill förtvivlade man är. Utanför Europa tycks omsorgen om vår kontinent vara långt större än hos oss som bor här. Ytterst märkligt.
När frågan kom upp om man inte kan rädda vår del av världen så kom det mängder med förslag om hur det skulle kunna gå till. Diskussion på allvar vill jag påstå. Som så många gånger förr. Svaret blir oftast: jo, det går men det är bråttom. Mycket bråttom. Och igår, som så ofta, så kommer den lilla avslutningen ”… but Sweden is lost”.
Utlandets bekymmer är i mångt och mycket frågan om ren självbevarelsedrift — kan det ske här hos oss. Just i Kanada är debatten stor eftersom det skall komma 25.000 syrier; hur tusan skall vi klara det? Kanada har en relativt ny premiärminister (Justin Trudeau) som skulle platsa bra i vårt land. Ryggradslös är omdömet som ofta ges. Och aningslös.
I Sverige är det stora problemet att inget parti kan tala om hur räddningen skall gå till. Det sprätts lite pengar på kärnverksamheterna, otroliga mängder på invandringen. Men ingen talar om hur skolan skall bli bättre, vården, polisen, åldreomsorgen och så vidare. Att stöta till lite kaffepengar löser inget. Hur skall till exempel lärare kunna rädda skolan bara för att det finns pengar? Stålar hjälper inte när grundproblemet är något helt annat.
Förslaget från igår i det kanadensiska programmet var (anpassat till Sverige): stäng gränserna, utvisa alla som uttrycker förakt för vårt samhällssystem med hot om omstörtande verksamhet (medborgare eller ej), inför praktisk åtlydnad av svensk lag överallt (inklusive no-go-zones), stäng eller hårdbevaka moskéer, förstärk demokratins yttersta försvarare (polisen) och stå upp för västerländska värderingar på alla områden. Men även i denna debatt avslutades det med ”… but Sweden is lost”.
Något att ta i tänkte jag. Men jag blev snabbt varse var jag befinner mig. I landet där Kaplan kan käka middag med löst folk och sen pudla och nu är allt som vanligt igen. Inga bostäder här inte.
Det skall väl också nämnas att feministerna i Europa, speciellt i Sverige, alltid får sig en rejäl känga i diskussioner som den i Kanada. Det handlar om var feministerna är när muslimska företrädare ständigt påtalar att kvinnan skall veta sin plats. Mannen först sen ingenting och sen någonstans i slutet eventuellt kvinnan. Ja, var är feministerna? Var hördes ramaskriken efter Köln, Kalmar med flera platser?
Jag då? Jag är just nu rädd för att Sweden is lost. Men jag skall göra en plan i helgen. Sen skall jag ringa de jag röstade på. Tack för det tipset. Jag har visserligen försökt förr utan framgång. De verkar inte så intresserade. Eller närvarande."
När frågan kom upp om man inte kan rädda vår del av världen så kom det mängder med förslag om hur det skulle kunna gå till. Diskussion på allvar vill jag påstå. Som så många gånger förr. Svaret blir oftast: jo, det går men det är bråttom. Mycket bråttom. Och igår, som så ofta, så kommer den lilla avslutningen ”… but Sweden is lost”.
Utlandets bekymmer är i mångt och mycket frågan om ren självbevarelsedrift — kan det ske här hos oss. Just i Kanada är debatten stor eftersom det skall komma 25.000 syrier; hur tusan skall vi klara det? Kanada har en relativt ny premiärminister (Justin Trudeau) som skulle platsa bra i vårt land. Ryggradslös är omdömet som ofta ges. Och aningslös.
I Sverige är det stora problemet att inget parti kan tala om hur räddningen skall gå till. Det sprätts lite pengar på kärnverksamheterna, otroliga mängder på invandringen. Men ingen talar om hur skolan skall bli bättre, vården, polisen, åldreomsorgen och så vidare. Att stöta till lite kaffepengar löser inget. Hur skall till exempel lärare kunna rädda skolan bara för att det finns pengar? Stålar hjälper inte när grundproblemet är något helt annat.
Förslaget från igår i det kanadensiska programmet var (anpassat till Sverige): stäng gränserna, utvisa alla som uttrycker förakt för vårt samhällssystem med hot om omstörtande verksamhet (medborgare eller ej), inför praktisk åtlydnad av svensk lag överallt (inklusive no-go-zones), stäng eller hårdbevaka moskéer, förstärk demokratins yttersta försvarare (polisen) och stå upp för västerländska värderingar på alla områden. Men även i denna debatt avslutades det med ”… but Sweden is lost”.
Något att ta i tänkte jag. Men jag blev snabbt varse var jag befinner mig. I landet där Kaplan kan käka middag med löst folk och sen pudla och nu är allt som vanligt igen. Inga bostäder här inte.
Det skall väl också nämnas att feministerna i Europa, speciellt i Sverige, alltid får sig en rejäl känga i diskussioner som den i Kanada. Det handlar om var feministerna är när muslimska företrädare ständigt påtalar att kvinnan skall veta sin plats. Mannen först sen ingenting och sen någonstans i slutet eventuellt kvinnan. Ja, var är feministerna? Var hördes ramaskriken efter Köln, Kalmar med flera platser?
Jag då? Jag är just nu rädd för att Sweden is lost. Men jag skall göra en plan i helgen. Sen skall jag ringa de jag röstade på. Tack för det tipset. Jag har visserligen försökt förr utan framgång. De verkar inte så intresserade. Eller närvarande."
Kommentarer
Trackback
