Plastfolk blåser upp sig
Jag är ingen stor röstare. Den politiker som jag sist hade förtroende för hette Gösta Bohman. För de riktigt unga kommer här en bild:
Han röstade jag på. Jag glömde en annan som jag gillade: Anna Lindh. Jag röstade dock icke på hennes parti. Det finns gränser.
Åter till nuet. Vi har nu, till skillnad fran Danmark, hamnat i den situation att ingen vill tala med det parti som har över 2.000.000 väljare. De kommer troligen att bli ännu fler. Det är ett parti som heter SD och de ligger och pendlar på topptrelistan hela tiden. Om de är etta, två eller trea spelar mindre roll, det är många som stöttar partiet. De till och med röstar på det. De är också demokratiskt valda. De sitter i Riksdagen.
Nu går en av Gösta Bohmans efterträdare ut och så här går tongångarna:
"Men Anna Kinberg Batra vill hålla fast vid Decemberöverenskommelsen och är tydlig med att hon aldrig kommer att leda en regering som är beroende av stöd av Sverigedemokraterna."
Vad hon nu säger är att hon och hennes polare inom alliansen böjer nacken och vägrar gå i opposition, de tänker inte heller tala med SD, oavsett vad. Hur ding i bollen kan man bli? I alla andra sammanhang tjatar politiker om vikten av att vara med, för att kunna påverka, kunna ändra, kunna komma framåt. Det gällde EU och allt annat. Men, när två miljoner svenskar exkluderas så blir det okey. Hallå!
"Oppositionspartierna har som uppgift att invända och rösta mot, kritisera samt analysera regeringens agerande och beslut. För ett sunt politiskt liv är opposition nödvändig då den innebär ett korrektiv mot maktmissbruk." (Wiki)
Just detta avsäger sig alliansen och tillåter därmed maktmissbruk. Halleluja, tjolahopp and all that jazz.
Kommentarer
Trackback
