En liten skitsak
Jag är inte religiös, åtminstone inte som jag vet. Hur hustrun ser på saken låter jag henne ta hand om. I sin ungdom, det är ett tag sedan!, så födde hustrun ett barn som dog vid födslen. Stor sorg förstås och begravningen skedde i en vacker lund på Mellersta kyrkogården centralt i stan (Malmö).
Vi hedrar denna lilla plutt som aldrig fick en livsresa. Vi gör det i ur och skur, ibland genom snö även om det inte finns mycket av denna varan här i söder. Vi gör det inte så ofta men vid alla stora helger och så klart vid All Helgona.
På min sista tur till Malmös kåkstad så tänkte jag att jag kunde titta till hustruns lilla plutt. Där i minneslunden. För den obevandrade i Malmös värld kan jag tala om att denna kyrkogård ligger kloss på kåkstaden.
Det visar sig att denna kyrkogård nu är allmänt avträde för kåkstadens invånare. Jag fick iväg en skitare som satt i utkanten av minneslunden. De lär komma tillbaka.
En skitsak? Ja, för våra politiker och tjänstemän.
Inte för mig. Och absolut inte för hustrun. Om hon nu ser något genom tårarna.
Just saying ...
UPPDATERING:
Jag hann inte mer än posta senaste inlägget förrän det här dök upp:
Det blir till att åka dit betydligt oftare nu. Om ingen tar en tur på kyrkogården lite då och då så lär den bli ett skithus. Om myndigheterna tillåter olagliga kåkstäder så tillåter de samtidigt att folk skiter på våra döda anhöriga. Om inte det är botten så är Sverige bottenlöst i sitt förakt för våra värden.
Det går inte att få bort folk från kåkstäderna sägs det. Men läs Krister Thelin (Det Goda Samhället) så får du se att det resonemanget är nys.
Kommentarer
Trackback
