Ipse Cogita!

 

Så ramlade vi tillbaks i den svenska gyttjebrottningen igen. Det gick fort att glömma alla de problem som vi har inom i princip alla områden. Det är extremt mycket grus i maskineriet. Jag skulle tro att Federley tänkte ungefär som så: vi står och stampar, det finns ingen framåtrörelse, kanske vi skulle ta och samla ihop oss och se om vi kan hitta lösningar, eller så.

 

Han tänkte nog också att vi är landet känt som ett land som kan nå konsensus. Men han glömde att även på den punkten har landet ändrats.

 

Skendebatten fortsätter. Riktiga problem läggs i malpåse eller direkt i sophinken. Det viktiga är att diskutera SD. Ärligt talat så struntar jag i vilket parti som säger eller gör vad. Men jag vill att kraften riktas mot de problem vi har. Inte att hela politiska etablissemanget vänder sig mot ett annat parti och låter alla problem förvärras.

 

 " Politik är konsten att hindra människor från att blanda sig i det som angår dem."
Paul Valéry (1871-1945)

 

 

Uppdatering:

 

Jag såg inte spelet när jag skrev innan. Så här är det så klart: Annie Lööf är partiledare för C; hon har höga förtroendesiffror; partiet går tämligen bra. Federley är också C; han sitter tryggt i EU-parlamentet till 2019; han är således inte sårbar på hemmaplan.

Alltså resonerade C som så: vi måste sno till oss SD väljare; vi skickar fram Federley, den osårbare, och ger ett intryck att vi inom C tar invandringspolitiken och SD på allvar; för att sen rädda ryggen från vinande knivar så skickar vi fram i Sverige verksamma C-politiker och dementerar. Vips, två flugor på smällen. Väljare som tvekar inför SD leds nu att tro att C är ett alternativ, de andra partierna skäller på Federley men förlåter Lööfskan.

 

Så enkelt var det!