Ipse Cogita!

 

Jag blir mer och mer förvånad, för att inte säga förtvivlad, över att vi som är genuint bekymrade över hur det skall gå för vårt samhälle hånas. Hånas och bespottas vi inte så tystas vi med hjälp av högt tonläge och rena lögner.

 

Jag är än mer förvånad över att rena, odiskutabla fakta, inte läggs på bordet. Varför detta förtigande och förvanskande? Varför är det bättre att låtsas att allt är okey, allt ordnar sig, trots att många tecken tyder på att vi står inför mycket stora problem?

 

Jag har svårt för att tro att landet kommit dit vi har kommit genom att ha stoppat huvudet i sanden. Tvärtom har vi väl efter bästa förmåga försökt formulera problemen och försökt gör något åt dem. Ibland med gott resultat, ibland mindre gott. Vi har säkert misslyckats också men på det hela taget har vi byggt ett samhälle som har varit anständigt.

 

Just idag, när kåkstaden i Malmö skall rivas, så finns det anledning att komma ihåg att vi förr såg tiggeri och slum som något som inte anstår en modern stat. Vi såg dessutom till att fixa det problemet. Nu verkar det vara annat ljud i skällan.

 

Men det har blivit så att vi som har stora bekymmer med hur framtiden skall utvecklas förpassas till djupa källarvalv, trots att vår medkänsla för det svenska folket är mycket stor. Vad är vitsen med att bygga upp något under lång tid bara för att rasera det hela under ett par år?

 

Det är bättre att stämma i bäcken än i ån heter det. Ju tidigare vi åtgärdar ett problem desto lättare är det. I vårt land ser många, vägrar se, inga problem alls.

 

Jag har skrivit om det här många gånger så det blir tjatigt. Men det gör ju inte min oro mindre. Men jag har planer. Vi har samlats några stycken för att se hur vi skall göra för att komma rätt i världen. Alla är egna företagare. Vi har kommit dithän att vi har olika behov, olika synpunkter gällande vad vi vill. Vissa av deltagarna har redan flyttat och de var med för att delge sina erfarenheter.

 

Så planen för oss alla nu är att dels hitta rätt land, dels göra en tidsaxel för utflytten. Det blir två planer: en önskeplan om katastrofen går i långsam takt, en om det skulle gå riktigt fort.

 

Önskeplanen för mig är att flytta under ordnade former till rätt land inom 2-4 år. Krisplanen är att flytta mens man kan. Det vill säga innan de fryser mina tillgångar eller djävlas på annat sätt.

 

Vi är också överens om att inte tala om för någon vilka länder vi hittar som ger mest. Både ekonomiskt och livskvalitetmässigt. Vi har så klart olika önskemål i den frågan.

 

Stenen rullar och nu känns det betydligt bättre. Vakuumet som jag och de mina levt i känns nu hanterbart.

 

Det finns, enligt Reinfeldt, mycket plats i Sverige. Inte för mig. Längre.