Ipse Cogita!

 

Jag kan inte riktigt släppa hur politikerna hanterar dagens problem (modell större). Igår skrev jag att man helt riskfritt kan kalla politikerna för jubelidioter. Jag kanske hade fel där.

 

Som det ser ut just nu så är alla överens, politiker och totalitärmedierna, att situationen är ohållbar och det går åt helvete. Det de inte riktigt greppat är att detta var en fullt möjlig utveckling. De kör nu en form av pudel genom att påstå att vi kunde inte förutse, inte veta ... Att det är en ren lögn lär de väl också erkänna så småningom.

 

Så med en dåres envishet får jag upprepa: man ser problemen (faktiskt på alla plan) och man väljer att göra absolut ingenting som kan räta upp situationen. Då klippte jag till med att de måste vara jubelidioter.

 

Nu tror jag kanske att jag hade fel där. Inte ens idioter kan vara så dinga i roten att de inte ser när bluffen och sveket ligger i öppen dager. Idioter är inte dumma; de vet när klockan klämtar. Och gör något.

 

Hur skall man då kunna förklara det som händer? Eller inte händer. Jag är ingen psykiatriker eller psykolog men jag tror vi måste börja leta efter någon form av diagnos. Jubelidiot skall bytas mot sjukdom sittande i skallen.

 

Narcissistisk personlighetsstörning i kombination med lite annat smått och gott kanske?

 

Om så — trubbel, trubbel, trubbel!