Svenska från förr
De riktigt stora svenskarna finns inte riktigt längre. Och vem talar om Ingrid Bergman härhemma idag? Ute i den riktiga världen, filmvärlden, har man den goda smaken att hylla gamla stjärnor.
Men hos oss, i det Sverige som knappt finns enligt många, så skulle vi aldrig komma på tanken att hylla döa stjärnor; vi hyllar knappt levande legender.
Förra veckan var hustrun och jag på en liten sittning hos danska vänner. Av någon oförklarlig anledning gled samtalet in på tennis. Jag gapar fortfarande över hur stor beundran danskarna har för vår Björn Borg. Han är helt enkelt en ikon i deras ögon. För mig, vars idrottsutövande inskränker sig till att hoppa över sportsidorna, var faktadiskussionen ointressant. Men att studera danskarnas oförblommerade hyllningar, framförda med passion, blev en höjdpunkt.
Det blir lite av en paradox: svensken slår sig för bröstet och skall alltid vara bäst i klassen på allt, samtidigt när vi är bäst så skall det tonas ner, gärna begravas i någon mörk källare.
Jag tror det finns en diagnos på sånt.
Kommentarer
Trackback
