Ipse Cogita!

 

Jag har en son. Jag har också en sonson. Denne sonson går i skolan. Jag pratade med honom idag. Jag frågade hur det gick. Jodå, sådär blev svaret på tonåringars vis. Berätta, sa jag. Jo, det är bra och jag ... Sen kom en tämligen lång utläggning om andra trevliga ting som händer i hans liv utanför skolans värld.

 

Jag ville ändå höra lite hur det gick i skolan. Jag bad honom berätta om vilken uppgift de fick senast. Han rotade runt ett tag bland diverse papper och läste högt i luren: "Vad kan vi göra för att hindra att Sverigedemokraterna växer". Läs igen sa jag. Jodå, så var det.

 

Vad vet du om SD? Det är ett parti, sa min älskade sonson. Men sen då? Vet ej, måste kolla, blev svaret.

 

De lärare som kan formulera en fråga på det sätt som ovan måste på något sett ha förvillat sig långt bort från alla bildningsideal.

 

Det är således sant — svensk skola är på randen till avgrunden (om den inte redan ligger där nere och flämtar).