"Allt ljus på mig"
Edvard Persson hade den lilla egenheten att han ville ha: allt ljus på mig. Han ville stå där ensam i rampljuset och de andra kunde gärna få vara skuggfigurer. Det var då och det var Edvard.
Nu vill varenda människa stå i strålkastarens sken och det behöver inte vara för något bra man gjord, vilket skit som helst duger. Jag, som hela mitt liv strävat att huka mig under radarn, finner det underligt och inte alls önskvärt. Ju mer man syns desto mer riskerar man från myndigheter, kollegor, vänner och en hel drös av löst folk.
Jag tycker man skall verka i det tysta. Risken att behöva utstå spott och spe, framför allt idag, minskar. Men idag verkar alltför många vilja träda fram med de mest bisarra åsikter och dessutom blir de upprörda när de får mothugg. Hallå?!
De senaste dagarna har ett antal nysvenskar smittats av den sjukdom som väl närmast kan betecknas som — narcissism. Ett antal kvinnor och åtminstone en man har uttryckt att de minsann inte känner någon tacksamhet mot landet Sverige. Nähä. De har bara kommit hit och fått den fristad som de eller deras föräldrar sökte. Synd att de inte gillar läget. Någon tacksamhet känner de definitivt inte.
Tacksamhet är annars en av våra grundpelare i vårt umgänge med andra. Hur kan någon tro att vi kan leva i en värld när ingen känner tacksamhet. Vem har dessa mentala pygméer tänkt skall hjälpa någon om tacksamhet inte fanns?
Men dessa ursäkter till människor vill väl ha — allt ljus på sig!
Kommentarer
Trackback
