Ipse Cogita!

 

När jag gjorde lumpen ingick det i utbildningen att man skulle kasta en skarpladdad handgranat, äggmodellen. Jag kommer ännu idag ihåg vilken chock det var när man insåg vilken dj...la smäll och tryckvåg det blev.

 

Att dylika tingestar nu slängs över hela stan i en takt av en om dan oroar mig. Mycket.

 

Jag finner det nödvändigt att framföra en direkt anklagelse mot våra politiker. Nu sviker era undersåtar. Ni är inte värda ert uppdrag. Ni är regelrätta svinpälsar. Ni ligger i sommarhängmattan och låter den kriminella världens folk ta över. Ni har dessutom den dåliga smaken att inte stå upp och yttra er, uttrycka er avsky och, framför allt, lägga fram en skarp plan för hur ni skall lösa problemet.

 

Att tillsätta EN polis med uppdrag att hålla koll på problemet skulle få vilken anständig politiker som helst att ryta till. Ni är tysta. Hur skall vi undersåtar tolka den tystnaden?

 

Och alla ni politiker på riksplanet. Ni som älskar rampljuset. Var är ni? Jag förstår att ni är rädda för skulle ni ta i så det knakar med riktiga åtgärder så riskerar ni att bli måltavlor. Men ni har något som vi andra vanliga undersåtar inte har — ni har skydd av polisen/Säpo (om de har tid).

 

Det har som sagt inte vi. Inte jag, barnbarnet eller tant Svea. Vi kan tydligen offras.

 

Att bli politiker för att kunna sola sig i glansen i frågor om feminism, genus, söndagsöppet på systemet och en massa annat trams går bra; men när ni behövs, i viktiga frågor, då försvinner ni och gömmer er. Sippa rosé på Gotland med journalister kan ni, men när ni behövs som ledare så är ni borta. Baksmällan från Almedalen kan väl för tusan inte sitta i hur länge som helst.

 

Det är tur att det inte är krig, på riktigt, för då hade Sverige varit ockuperat på mindre än en regelrätt kafferast (även om den i Sverige är extremt lång). Dessutom hade ni flytt till utlandet till någon trygg plats och gömt er.

 

När ni talar i framtiden och ser en herre i publiken som står och spottar åt ert håll så är det jag.

 

Men det blir väl så när man inte lyckas i näringslivet, ej heller med den fackliga karriären, och när man inte ens klarar av föreningslivet då blir man politiker. I den världen är det numera en merit att inte ha gjort något vettigt.

 

Så står vi då där, vi undersåtar, med en massa lallande fegisar som tillika har brist på hjärnceller.

 

Förbannad? Jag?