Sverige — nu och framgent
Ytterligare ett ord och dess innehåll verkar vara på väg och bli kontroversiellt. Jag har levt tillräckligt länge och i Sverige för att förstå att tacksamhet är en del i att ta emot livets gåva med ödmjukhet i bagaget. Jag har i blodet att jag, som levande i ett fantastiskt land, skall vara tacksam för att vi sluppit krig, svält och allmänna djävligheter.
"Tacksamhet är en positiv känsla eller attityd inför något som någon annan har gjort. Den handling som kan ge upphov till tacksamhet är något som (a) på något sätt kostade personen som utförde handlingen (b) upplevs värdefullt av den som känner tacksamhet och (c) var en medveten handling.[1]
Otacksamhet är inte bara en brist på tacksamhet utan kan även vara en egen, negativ, attityd. Otacksamhet kan exempelvis uppstå som en följd av att personen som utför en handling inte har (eller inte upplevs ha) ärliga motiv, men också som ett resultat av exempelvis prestige inför en faktiskt välmenad handling, något som kan upplevas negativt av en tredje person." Wikipedia
Otacksamhet är inte bara en brist på tacksamhet utan kan även vara en egen, negativ, attityd. Otacksamhet kan exempelvis uppstå som en följd av att personen som utför en handling inte har (eller inte upplevs ha) ärliga motiv, men också som ett resultat av exempelvis prestige inför en faktiskt välmenad handling, något som kan upplevas negativt av en tredje person." Wikipedia
Men nu stundar andra tider. Tacksamhet är inget för det nya Sverige. Nu verkar det som om det är fullständigt självklart att alla har rätt till allt och det utan speciellt mycken ansträngning. Tyvärr visar sig detta även i små ting; att hålla upp dörren för en medmänniska belönades förr alltid med ett tack eller ett tacksamt leende. Nu är din artighet och omsorg förspilld möda.
Men jag börjar förstå att politiker, med medierna tryggt i sin famn, nu för tiden finner att Sverige inte längre riktigt finns. Enligt de nya moderaterna och sossarna har vi inte ens funnits och om vi har det så har åtminstone inte "svenskar" bidragit till vår förra framtidssaga.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför Sverige och dess folk hela tiden skall talas om i negativa termer. Både det som varit har och det som är och det som komma skall måste tydligen ske utan att vi på något sett kan erkänna att detta sker av svenskar eller kommer från landet Sverige.
Sverige och svenskarna hånas mer än hyllas. Att detta kan ske när olika kulturkrockar uppstår är väl till och med rätt naturligt. Men att "gammelsvenskar" instämmer i håneriet i stället för att stå upp och hylla vårt land och landets gärningar finner jag osmakligt.
I företag, när kritik- och gnällkulturen tar överhand, så inleds oftast färden mot företagets död. Jag är fullständigt övertygad om att detta även gäller länder.
En nåd att stilla be om är att vi som land och folk började se framtiden an med tillförsikt. Lite djävlar anamma, förtydligande av ansvarsbegreppet som något verkligt och varför inte med lite humor.
Under helgerna har jag haft förmånen att träffa en del av mina amerikanska vänner och min irländska "familj".
Speciellt amerikanarna begriper inte ett skit. Irländarna virrar på huvudet. Alla har de gett upp Sveriges framtid. Båda har dessutom gett upp Europas framtid. Vad irländarna tycker om Wallström tänker jag inte skriva om.
Detta är en artig blogg.
Kommentarer
Trackback
