Ipse Cogita!

 

Jag såg ett spin-off program från Downton Abbey häromkvällen. Lite slötittande sådär i mellandagarna. Det var två olika program och det ena handlade om hur man skulle uppföra sig i olika situationer på den tiden det begav sig. Det var mat, umgänge och allmän hyfs och lite annat.

 

En sak som gällde var det här med att besvära andra. Det var likadant upstairs som downstairs. Man var ytterst nogsam med att inte besvära andra med sina bekymmer i onödan. Man höll bekymren för sig själv för att inte oroa andra, störa deras liv. Man "led" lite i tysthet för att omgivningen skulle må bra. Varför skall mina bekymmer störa andras sinnesfrid tycktes vara tidens melodi.

 

Idag är det annorlunda. Nu skall alla, i tid och otid, fläka ut sig i snart sagt alla frågor, även skitbekymmer skall upp. Man drar sig nuförtiden inte en sekund att störa andra och skapa oro. Inom släkt- och vänskapsförhållanden är det snarare regel än undantag.

 

Slutsatsen skulle kunna bli: förr tog man hänsyn till andra på ett djupare plan, idag skiter man i andra bara man själv får kräka ur sig allt.

 

Personligen skulle jag vilja hitta en gyllene medelväg. Dåtid=alltför hänsynsfull, nutid=hänsynslös utfläkning. Man kunde kanske hitta en lösning där riktigt allvarliga problem skall upp på bordet och skitsaker kunde med fördel stanna inom den drabbade.

 

Dagens "öppenhet" även för småsaker har den nackdelen att när det hettar till på allvar så försvinner ett stort antal av de som gillar att snacka om de små frågorna; det blir för jobbigt med de svåra. De stöttande blir för få när det är kris.

 

Men vad vet jag.