Två artiklar, samma kritik men ack så olika
Swedinaren, på tidningen som stödde Hitler (AB), vevar på och hackar på SD. Det brukar han göra men det är allt han gör. Inga försök till förklaringar utan bara påhopp. I sak — nada. Tror inte Sverige och Europa blir så mycket bättre av hans resonemang, han tillför inget.
Lindqvist resonerar och tillför något. Han skriver i samma tidning. Jag tror han kommer nära sanningen när han säger att rädsla är en förklaring till hur sakernas tillstånd är numera. Han ser också hur det ser ut: "Sverige står inte vid sammanbrottets rand, men förändringarna är så stora, snabba och påtvingade att rädslan som sprider sig gör SD-monstret allt större för varje dag."
Så hamnade han till slut också i fällan. När två miljoner svenskar är monster.
Jag undrar varför det skall vara så förtvivlat svårt att diskutera hur Sverige, och EU, skall komma ur den rävsax vi satt oss i. Det handlar om pengar, det handlar om resurser inom sjukvård, bostäder, skolor you name it. Eftersom ingen verkar vilja diskutera detta så blir det kalabalik i samhället. Man verkar inte ens vilja förstå att det redan nu uppstått parallella samhällen inom landet.
Lindqvist skriver, "Men i Stockholms centrum rör sig välklädda, vackra och vältränade män och kvinnor. Krogarna är fulla av skrattande män, många i röda framgångsbyxor. Kampen är hård om de allt dyrare lägenheterna på marknaden. Som alla blir sålda. Allt lyser välstånd. Staden verkar vara långt från kollaps."
Så långt från våra kåkstäder man kan komma således. Och där lullar maktens män och kvinnor omkring. I Stockholm alltså!
Den där rädslan, med tanke på förbudet att ens diskutera problemen på ett vettigt sätt, är således osedvanligt sund.
Sen tror jag faktiskt att folk är förbannade också. Jag är.
Kommentarer
Trackback
