DN förtjänar allt förakt som kan uppbringas
När man läser Julia Caesar på Snaphanen idag så kokar blodet mitt. En äldre dam, 70, skriver insiktfulla artiklar med mer samhällsbevakning än alla DN:s slaskisar tillsammans. Hon har dessutom gjort det länge. Hon gör det anonymt vilket är helt rätt i vår tid.
Det gillar inte DN:s amöbor. De jagar Julia C. på ett ytterst obehagligt sätt. Om någon tvivlar på hur lågt DN sjunkit så blir det till att läsa vad hon skriver. Jag visste att journalister as och fick det nu bekräftat. Lite klipp så att andemeningen går fram:
"I tre timmar med avbrott för en kort fikapaus sitter Annika Hamrud och fotografen och bevakar min port från skåpbilen. Sedan går de in i porten och ringer länge och ihärdigt på min dörr. Fotografen har kameran skjutklar."
"Mannen med kameran ställer sig tätt intill ett stort fönster som vetter rakt in mot den plats där jag sitter. Han står på 2-3 meters avstånd och vrålstirrar in på mig. Han stirrar länge. Senare ska jag ge hans signalement till Polisen: Han är blond, något över medellängd, har markerade, modebetonade mörka glasögonbågar och är klädd i en ljus t-shirt som det står MALMÖ på.
När jag ser hans t-shirt förstår jag att han inte är ensam. Han har Niklas Orrenius med sig. Jag förstår att de båda har rest från Malmö under dagen med avsikt att utsätta mig för ännu ett oönskat hembesök. Det fjärde.
Fotografen kommer tillbaka till fönstret gång på gång och ställer sig och stirrar rakt in på mig. Hans blick är oerhört aggressiv. Han är uppenbart frustrerad och förbannad över ett uteblivet knäck. Gång på gång gestikulerar han att jag ska öppna dörren.
Sedan ställer sig även Niklas Orrenius vid fönstret och gestikulerar och skriker. Jag försöker fortsätta samtalet med min väninna, som blir lika chockad som jag över vad som händer. Hon vet att jag är förföljd, nu får hon uppleva det online. De båda männen står och stirrar, gestikulerar och skriker utanför fönstret i 30 minuter. När de ger upp är klockan 15.45."
När jag ser hans t-shirt förstår jag att han inte är ensam. Han har Niklas Orrenius med sig. Jag förstår att de båda har rest från Malmö under dagen med avsikt att utsätta mig för ännu ett oönskat hembesök. Det fjärde.
Fotografen kommer tillbaka till fönstret gång på gång och ställer sig och stirrar rakt in på mig. Hans blick är oerhört aggressiv. Han är uppenbart frustrerad och förbannad över ett uteblivet knäck. Gång på gång gestikulerar han att jag ska öppna dörren.
Sedan ställer sig även Niklas Orrenius vid fönstret och gestikulerar och skriker. Jag försöker fortsätta samtalet med min väninna, som blir lika chockad som jag över vad som händer. Hon vet att jag är förföljd, nu får hon uppleva det online. De båda männen står och stirrar, gestikulerar och skriker utanför fönstret i 30 minuter. När de ger upp är klockan 15.45."
Artikeln är lång men läsvärd. Och ha artikeln i huvudet när du läser allt som gammelmedierna skriver om näthat och annat de roar sig med att oja sig över. Snacka om oanständigt.
Julia skriver om sig själv:
"Jag sitter kvar i fåtöljen och skakar i hela kroppen. Jag är i chock. Jag är mycket tacksam för att min väninna finns kvar på Skype och att jag kan prata med henne i mitt upprivna tillstånd.
Jag känner mig fruktansvärt utsatt och skyddslös. Jag är ensam. Inga närboende grannar. Jag är kvinna. Jag är 70 år gammal och har flera funktionshinder. Jag medicinerar för hjärt-kärlsjukdom och ett knippe andra sjukdomar. Huset är handikappanpassat för att jag ska kunna bo där.
När jag kan röra mig igen drar jag för de gardiner som finns. Jag sitter i mörker, vågar inte tända några lampor. Vågar mig inte ut. Tankarna går i panikslagna cirklar: jag har i alla fall mat hemma så jag klarar mig en vecka om jag måste leva instängd i huset.
Inte förrän på natten vågar jag mig ut, försiktigt. Det är alldeles tyst i trädgården. Som efter en belägring. Mitt hus känns besudlat, min trädgård är besudlad, min altan är besudlad, min dörr och mina fönster är besudlade. Allt som är mitt hem och min trygghet har rivits sönder av inkräktare. Igen."
Jag känner mig fruktansvärt utsatt och skyddslös. Jag är ensam. Inga närboende grannar. Jag är kvinna. Jag är 70 år gammal och har flera funktionshinder. Jag medicinerar för hjärt-kärlsjukdom och ett knippe andra sjukdomar. Huset är handikappanpassat för att jag ska kunna bo där.
När jag kan röra mig igen drar jag för de gardiner som finns. Jag sitter i mörker, vågar inte tända några lampor. Vågar mig inte ut. Tankarna går i panikslagna cirklar: jag har i alla fall mat hemma så jag klarar mig en vecka om jag måste leva instängd i huset.
Inte förrän på natten vågar jag mig ut, försiktigt. Det är alldeles tyst i trädgården. Som efter en belägring. Mitt hus känns besudlat, min trädgård är besudlad, min altan är besudlad, min dörr och mina fönster är besudlade. Allt som är mitt hem och min trygghet har rivits sönder av inkräktare. Igen."
Nu går det inte att sjunka djupare DN.
Kommentarer
Trackback
