Ipse Cogita!

 

Det förefaller mig som om Sverige redan inte riktigt finns. Inte många talar med stolthet om landet. Tvärtom så hör jag många som pratar i termer av "typiskt svensk idioti" eller liknande. Alla verkar på något sätt okey utom just svensken.

 

Det blir väl så när vi tappat fart, inte riktigt tror på oss själva. Det visar sig också när man tittar på vad vi sysslar med: vi backar tillbaka och funderar på att bygga baracker och kåkstäder; vi låter folk ta över vår egendom utan att polisen bryr sig; tågen går sporadiskt men vi betalar snällt; jordbruket monteras ner; tiggare anses pitoreskt; vi bråkar om vi skall ha fri- eller tvångsskola; vanliga bostäder byggs inte; lagar gäller olika för olika människor; inga lagar följs vid invandring från vissa länder, 90 % kommer utan pass; utrikespolitiken verkar snarast vara inrikespolitik; regleringar står som spön i backen, allt för att bromsa något; vi skall skattas tillbaka till stenåldern och så vidare i all oändlighet.

 

Vi saknar helt enkelt någon form av tryck. Varför skall man inte kunna slå på datorn någon enda gång och få läsa om framtidsinriktade insatser, något som ger hopp och glädje. Skulle det inte kunna vara på sin plats att få lite djävlar anamma, lite studs i landet. Eller har alla de människorna med den förmågan redan tröttnat och flytt. Det verkar nästan så.

 

Så faller då skulden tillbaka på vårt maktfolk som tydligen är alldeles tappat koncepterna. Alla, från rödgröna till alliansen, denna miserabla konstellation där alla verkar vilja backa hela landet åtminstone sjuttio år och alla är överens och ingen har stake nog att säga stopp och belägg och ryta — vi vill utvecklas, inte avvecklas.

 

Hela landet verkar ha fått soppatorsk.