Ipse Cogita!

 

Vi skall alltså bygga 600.000 bostäder på 11 år för att klara att folk skall får tak över huvudet (med förtur för de som invandrar). Det blir till att bygga baracker (numera omdöpt till modulhus). Men det blir dyrt, cirka 20.000/månad för att bo i en lägenhet i barack verkar lite mastigt.

 

Man behöver väl inte vara mycket mer än normalbegåvad för att förstå att om vi skall bygga 1,5 Stockholm till på 11 år så så uppstår problem inte minst ekonomiskt.

 

Om det över huvud taget går att genomföra så kan jag tala om, som den kloka lekman jag är, att det kommer att kosta på.

 

Vi har inte byggfolk med rätt kvalifikationer i rätt mängd; vi har inte pengar så det blir till att beskatta oss till en grad som blir oanständigt; det kommer definitivt att orsaka slitningar mellan det "vanliga samhället" och parallellsamhället som kan barka rent åt helvete till.

 

Sen skall väl bosättarna i dessa chimära bostäder ha lite sjukvård, lite tandvård, lite skydd, lite arbetsförmedlingar, lite jobb och lite annat smått och gott och hur det skall gå till har ingen någon som helst aning om. Jag lovar.

 

Jag bor i ett land där ansvar för invånarna inte längre finns som begrepp. Det har ersatts av ren idioti. Ingen, med huvud till annat än sätta kepsen käckt på sned på, kan medvetet medverka till att med flit köra ett helt land ner i träsket.

 

Men som Reinfeldt sa — det finns gott om plats, gott om träskmarker. Allt går, ingen räknar, hej och hå.

 

Att begära att de rödgrönrosa och deras polare alliansen skulle börja agera klokt är nog att som att tro på att solen kretsar kring jorden. Intet att hämta där således.

 

Men det ser inte alls mörkt ut säger politikerna, starkt påhejade av pressen — det är nog snarast så att mörkret ersatts av ett ljus i tunneln tycks de mena.

 

Det visade sig vara ett mötande tåg.

 

Slutet är alldeles precis runt knuten.