Ipse Cogita!

 

Lite Hamlet, lite Lincoln får föra fredagen in i helgens vila. Tänk vilket skillnad från idag. Här har vi en man från svunna tider, Abraham Lincoln. Inte alltför länge sedan dock. Han resonerade som så: jag gillar inte människan, jag gillar inte hans/hennes åsikter; intressant, jag får nog ta tag i det här och träffa honom/henne.

 

(Här skulle jag kunna skriva "hens" i första delen men jag får alltför stora problem i del två, honom/hennes. Skall det då heta "henoms"?)

 

Till saken. Stora människor (honniskor?) har fattat att man måste samtala även med de personer man inte sympatiserar med. Inte privat så klart utan i det politiska livet. Privat kan man både slå dövörat till och be folk dra åt helvete.

 

Den taktiken är dum om man är en offentlig person; speciellt inom politiken.

 

Att det svenska politiska "toppskiktet" skulle anamma idén att tala med folk med avvikande åsikt, tillika personer man inte gillar, faller på att vårt "toppskikt" består av mänskligt bottenskrap; troligen oförmögna till att göra något vettigt och viktigt i livet.

 

Nej, i landet gilla-olika gäller det  att snabbt hitta en grupp, en identitet, och sen ställa alla andra i ett motsatsförhållande till den. Att över huvud taget tala med, försöka förstå andra är enligt dessa en onödig väg att gå eftersom det enbart försenar deras färd mot deras redan utstakade mål.

 

Vissa kan, andra inte.