Ipse Cogita!

 

Har haft anledning att strosa runt i solskenet här i Malmö idag. Både i centrum och i olika utkanter. Det är en beklämmande syn som möter en. Tiggarna sitter, ytterst få står, utanför snart sagt varenda butik. Systemet, Ica, modebutiken och så vidare i en aldrig minskande skara.

 

Min far bodde på Irland i många år. För 22 år sedan förfasades jag över antal tiggare, ofta med mödrar ammandes sina barn, i Dublin där han bodde. Sen försvann de — hela bunten. Nu är de tillbaka och det i än större skara. Och nu ser det ut här som i Dublin för de där tjugotvå åren sedan.

 

Mitt glada humör vreds långsamt men säkert mot beklämning. Hur kan man prata om framsteg och utveckling när vi uppenbarligen inte kan ta hand om de människor som kommit hit alldeles enligt EU-lag och svensk lag, utan vi hänvisar dessa människor till gatans parlament, gatans liv utanför samhällets väloljade maskineri.

 

Är det det sätt våra politiker vill välkomna nya medborgare? Öppna alla gränser låter ju tjusigt och humant men skall det ske till priset av att vi skall gå bakåt i utvecklingen så måste vederbörande politiker vara inhumana, oanständiga och rent ut sagt — dinga i roten.

 

De kan stå där i medierna, ivrigt påhejade av desamma, och verka humana och mänskliga.

 

Det jag såg idag i Malmö, denna vackra vårdag, var den raka motsatsen.

 

Arma land.