Rubrik kontra verkligheten
Nu är det stressigt värre, speciellt för kvinnorna. Det kan säkert stämma ibland att det upplevs som stressigt på jobbet. Men för mig som trots allt jobbat med hundratals olika verksamheter genom åren så är det inte enbart jobbet som stressar. Det är också den glömda förmågan att prioritera hela livet som spökar.
Numera skall inte bara jobbet skötas, nu skall också ungar köras till ändlösa aktiviteter ständigt och jämt, latten skall inmundigas med vänner och så vidare i all oändlighet. Tacka tusan att folk blir stressade. Frågan är väl närmast hur mycket som är självförvållat. Jag har inte sett många arbetsplatser där tempot varit alltför uppskruvat även om det förekommer.
Jag tror att det mesta beror på att folk fått för sig att man skall hinna allt, både egna aktiviteter och andras och sen kräver man att man skall må bra. Lycka till med det.
Sen skriver Eva, lite kort, att: "Männen drabbas fortfarande mest, men det är kvinnorna som står för den snabba ökningen."
Så långt har det således gått att de som drabbas mest (män) får stå tillbaka för att de som drabbas minst (kvinnor) skall komma i förgrunden i debatten. Lider män mindre trots att de drabbas mest eller vad menas?
Människor (får man skriva så, det finns ju ett "män" med) lider väl lika mycket, om de lider, oavsett kön. Eller ...?
Kommentarer
Trackback
