2014 — året då mycket ändrades och mycket föll
Att komma med en samlad bild över 2014 är ett uppdrag för de tålmodiga och till dessa hör inte jag. Så det får bli spridda skurar.
Året var i alla fall det år då ordet ansvar användes ytterst flitigt och ingen tog ansvar. Detta är nog det tydligaste året hittills i mitt liv då allt var någon annans fel. Ordet ansvar har således, likt så många andra ord, devalverats för att inte säga pulveriserats. I samma härad ligger ordet respekt som numera är ett en-vägs-ord, innebärande att vissa skall visa respekt för andra men när de där andra sen begär respekt tillbaka så blir det ett herrans liv.
Listan kan göras lång: rasist, hets mot folkgrupp, allas lika värde, fascist etcetera är ord eller uttryck som du som medborgare i detta extrema land inte kommer undan, du är alltid infackad i någon fålla av fjollor.
Demokratin försvann för gott och nu har vi de facto en demokratur.
”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur."
Det var 40 sedan Wilhelm Moberg röt till på detta sätt. Numare ryter ingen. Alla duckar. Inte konstigt egentligen; det finns alltid någon som stämmer av allt som sägs och görs mot någon lista: genuslistan, rasismlistan, diskrimineringslistan, feminstlistan och fan och hans mormor.
Politiskt sett har vi numera hamnat i den sitsen att vi inte har några motparter. Ideologier från vänster till höger är ersatta av en enda och den kallas i mitt huvud konsensus-röd. Hur gammal avdankad kommunistskåpmat helt plötsligt blivit högsta mode och av alla hyllad är för mig en gåta. Är svensken historiskt debil?
Vissa saker är borta ur en sansad diskussion: islamisternas vidriga människosyn och feminsternas godkännande av denna är exempel.
Riktiga och viktiga frågor diskuteras inte alls: invandring och integration, övervakningssamhället, EU:s väg mot totalt förfall (vänta bara ett litet tag så får ni se vad Grekland ställer till med igen), ekonomin, klimatbluffen och vem f...n skall ta tag i att EU vill att alla över 66 skall ta statiner.
I Sverige vare sig kan man, vill man eller vågar man diskutera någonting längre. Vi har blivit ett lakejfolk (I överförd betydelse har lakej kommit att innebära en underdånig eller krypande, fjäskande och överdrivet tjänstvillig person, hantlangare.[7] Kan också betyda eftersägare, någon som inte har en egen mening utan hänger på.), som de totalitärt inriktade (numera alla, rödgrönrosa värst) kan styra bäst tusan de vill.
Året som snart gått har gjort mig än mera bestämd att stå emot de värsta idiotierna. Jag skall med en dåres envishet kräva min rätt att få ha en åsikt utan att hånas av människor vars dåliga självkänsla gör dem till det de flesta av oss avskyr — totalitära maktmänniskor.
De kunde formulera sig förr.
Gott Nytt År!
Kommentarer
Trackback
