Ipse Cogita!

 

Numera är det väl inte lika populärt som förr att påpeka att ledarskap är en viktig del i såväl samhälle som i företagande. I vår individualistiska tid så handlar det mer om att sköta sig själv och skita i andra. I skolan har man ett mantra, tämligen uttjatat, som lyder alla barn skall ha en individuell utvecklingsplan och det är väl gott och väl.

  Det som fallit i glömska är att vi alla inte bara är individer, vi tillhör också olika grupperingar av olika slag, livet igenom. I och med detta faktum så kanske man skulle kunna lära sig lite om hur grupper fungerar och ledarskapets betydelse för att det inte skall gå helt åt helvete.

 

Men med politiker som dagens så är det inte lätt. Miljöpartiets ledarskap har i dagarna visat prov på total oförmåga att visa vilka frågor som är viktiga; Cameron i Storbritannien kommer hem när soldaten mördats för att sen åka till Ibiza och partaja; svenska politiker tar time out och mumlar lite i samband med terrorliknande upplopp; och inom fotbollens värld så verkar ledarskap vara en stor bristvara. Exempel finns det gott om men det verkar inte som det någonsin går på rätt håll.

 

Ledare värda namnet ägnar sig inte åt begrepp som flathet, orättvisa, respektlöshet eller låt-gå-mentalitet. Ledare går före och visar hur slipstenar skola dras.

 

Ibland får jag för mig att gruppmedlemmarna av olika slag sätter dagordningen och ledningen kommer efter och försöker jämka samman alla stolligheter. Den typen av ledarskap har två fel: 1) det är inte ledarskap, 2) det fungerar inte.

 

Ledare på olika plan skall nog tänka om med omtanke.