Löjets skimmer är väl tydligt för alla nu
Visst har närhetsprincipen satts ur spel efter hand, men det är också något som regeringarna i Stockholm har accepterat. I DN skriver Henrik Brors - detta mellanting mellan ledarkrönikör, tyckare och journalist - att det var riksdagens passiva attityd som gav EU-byråkraterna utrymme för att köra med Sverige på den här punkten, men riksdagens svaga ställning i EU-frågor är en del av själva upplägget för hur de hanteras i Sverige. Ända sedan slutet av 90-talet har regeringen och EU-nämndens ordförande (som alltså är Rosenbads kontaktman och inpiskare, idag Carl B Hamilton) haft rätt att strunta i initiativ från riksdagen om hur man bör bemöta förslag från EU. Det ses som normalt, och att opponera mot toppen i sitt parti kan betinga ett högt politiskt pris.
Riksdagen har därmed knappast någon möjlighet att trycka upp regering eller statsråd mot väggen och bestämma hur kartan ska se ut i en förhandling med EU, eller en anpassning av svensk lag ("hit men inte längre" eller krav på att EU ska ge ifrån sig något i utbyte) - det där sköter regeringen själv, ofta under besök i Bryssel och med mycket låg insyn. I till exempel Finland och Tyskland ser det annorlunda ut, där har parlamentet mycket större rätt i praxis att föreskriva vad regeringen bör göra i enskilda Europafrågor. Inte konstigt att EU-politiken äör så stendöd i Sverige.
Mangan:
Tackar!