Ipse Cogita!

 

Att Quick-fallet är en rättskandal av enorma dimensioner kan väl ingen (förutom Gubb Jan möjligen) förneka. Nu har juridikens kvarnar snart malt färdigt och tillika verkligen finfördelat alla konstigheter till ett mycket tunnt damm. Det räcker med en lätt harkling eller nysning så förvinner dammet och kvar står det svenska rättssystemet med byxorna runt anklarna och smuts i facet.

 

Det är så klart viktigt att detta utreds och det säger Ask skall ske. Det råder ingen tvekan om var hon står. Så här säger hon: "Det är det naturligtvis, därför här har en person varit dömd för väldigt allvarliga brott och frikänns nu i ärende efter ärende. Det är klart att det är väldigt allvarligt."

 

Sen blir jag orolig; det kryper faktiskt under skinnet på mig. Vi närmar oss nämligen med stormsteg (nåja)  en svensk paradgren — den att inte utkräva ansvar. Hon säger att utredningen består av två delar: "Det är två delar i det hela. Det ena är de ärenden där Sture Bergwall frias från det ena efter det andra – vi ska ta reda på hur kunde det gå så fel. Sedan måste vi försäkra oss om att det inte blir fel igen."

 

Att alla taskspelarna som varit ansvariga för skandalen skulle kunna tänkas ställas till just ansvar för sina handlingar talar hon tyst om. Jag är tämligen övertygad om att ingen kommer att ställas till svars för sina dåd, än mindre straffas.

 

Jag är ingen hämndlysten person men visst kan jag tycka att någon borde vara helt eller delvis ansvarig för eländet. Men det går väl så högt upp så bara av den anledningen läggs lock på.

 

Och då har vi likförbannat en skandal kvar och det känns inte speciellt rättvist. Vi talar ju trots allt om lag och ordning. Om företrädare för denna disciplin kommer undan med ett "aja baja" då urholkas tron på svenskt rättsväsende. Eller ...?