Ipse Cogita!

 

Det har tydligen pågått en utredning om larm i nöd. Det kan säkert behövas ses över och det ständigt och jämt. När det är nöd av något slag i livet då vill det till att allt fungerar pronto och korrekt och med en djävla fart.

 

Dock undrar man hur man tänkt när man gett direktiv om att en myndighet skall sköta larmverksamheten men bara de akuta larmen. Akut när kan man ju fråga. Och vem bedömer? Att ringa och säga att "jag kan inte andas" har ju visat sig inte hjälpa i vissa fall. Det bedömdes som ickeakut och patienten dog. Klantiga medarbetare finns alltid.

 

"Även Sveriges Kommuner och Landsting, var, i sitt remissvar kritiska till tanken att bilda en ny myndighet med ansvar för alarmering. Särskilt som den nya myndigheten bara föreslogs sköta utlarmning av akuta larm ..." (det är inte jag som kommaterat).

 

Det här kan inte vara svårt men när vissa kvinnor och män bestämmer sig för att göra saker svåra så blir det just det. Själv förespråkar jag den gamla goda KISS-filosofien: Keep It Simple, Stupid! Nu har det visat sig att det är osedvanligt svårt att göra det svåra enkelt men det finns folk som kan. Jag har träffat dem!

 

Som en liten parantes kan jag nämna att jag under sommaren hjälpt en äldre släkting genom vårdsvängen i detta land. Det har varit mer eller mindre en heltidssysselsättning. Jag har jobba med mängder av organisationsöversyner i hela mitt liv, i alla typer av organisationer. Sommarens sysselsättning plus min erfarenhet (speciellt de senaste 10 åren) kokar nu ner till en väldigt enkel sak — skriv ned vad vi kommit överens om och använd det som en checklista. För enkelt? Nej då, så här gick det till vid utskrivningen:

 

Hej, är faster klar för hemfärd?; Ja, allt är under kontroll!; Har hon ögondroppar med sig?; Nej, men det ordnar vi (ingen anteckning någonstans görs); Något annat?; Ja, det finns fler mediciner som vi skriver recept på?; Är det inlagt i systemet?; Om en kvart cirka. (ingen skriver någonting); Är alla hennes grejer ihopsamlade?; Hon har lite grejer i dagrummet och i duschrummet; Packar ni ihop det?; Ja (ingen noterar ...); Är hemtjänsten kontaktad enligt vad vi kom överens om vid vårdplaneringen?; Allt är klart!

 

Eftersom ingenting av ovanstående var gjort så blev jag, lugnt sagt, lite irriterad och gav så klart uttryck för det på ett föga diplomatiskt sätt. Sen kommer ursäkterna: vi har så många patienter (det var fruktansvärt lugnt och fint på avdelningen), det är så mycket som skall fixas etcetera.

 

Jag är övertygad om att om folk bara skrev ner allt som skall göras, allt vi kommit överens om och sen kollade det genom att enkelt pricka av så skulle det mesta ordna sig. Jag kan meddela att sen datorn kom så har allt blivit sämre. Det verkar som om  ett vanligt anteckningsblock och en penna inte finns längre.

 

Enkelt som sagt men det funkar.