Ipse Cogita!

 

Det här med att statliga myndigheter, och för den delen även kommunala, tar ut en massa konstiga avgifter och säljer uppgifter om oss och en hel drös med saker och ting i den riktningen, får anses vara en marknadsanpassning som i sig är problematisk.

 

I Storbritannien börjar det sjuda i leden och folk börjar upptäcka hur det står till. Valserna går lite som så: vi har låga skatter, jippi, men man nämner inte alla avgifter som man tar in i stället. Total anpassning således till marknadens sätt att resonera: flygbiljett billig — slutpris dyrare.

 

Det hade väl inte varit så problematiskt om rågången mellan skatter och avgifter var tydlig och klar. I min värld är skatter sånt som våra politiker kan ta ut och sen fördela hur de behagar efter att ha vunnit valet. Avgifter skall vara en kostnad där pengarna skall öronmärkas för ett specifikt ändamål.

 

Betalar jag en parkeringsbot så borde denna bot gå till att förbättra trafiksystemen med bättre parkeringsplatser, smartare planering, bättre lokaltrafik etcetera, men så funkar det inte. Pengarna ramlar in i skatteintäktssvängen och används till lite vad som helst.

 

Inte riktigt bra.

 

Den förr så vanliga frågan: vad används våra skattepengar till måste numera omformuleras till — vad används våra skattepengar och våra inbetalda avgifter till. Skulle vara intressant att veta hur många procent vi då betalar till det allmänna. 50%? Mer? Mindre?

 

En grävande journalist kanske skulle lägga ner lite tid på det. Nähä, inte det. En hungrig forskare då?