Ipse Cogita!

Marcus Birro har definitivt en poäng väl värd att diskutera. Själv förstår jag inte riktigt problematiken eftersom det torde vara självklart att vi i vårt land skall ha möjlighet till abort. Om det är vi rörande överens utom de som aldrig kan acceptera detta faktum och deras synpunkter skall vi ha respekt för men de får inte styra.

Så var det klart.

Men sen måste så klart en diskussion föras om när under graviditeten man skall ha rätt att abortera. Att abortera efter 18 veckor är kanske att ta i. Halva graviditeten har då i princip gått och en lägre gräns borde vara fullt möjlig. Det finns så klart undantag men dessa skall hanteras utifrån det.

Sen håller jag med Birro om att vår syn på livet innan födelsen och livet efter döden är direkt stötande emellanåt; speciellt med tanke på att döden är en del av livet och då krävs det respekt ända ner i det slutgiltiga hålet, och faktiskt även efter det.

Men tyvärr fostras vi inte riktigt i den riktningen. Själv blev jag ovän med en god vän för inte så länge sedan. Det handlade om huruvida barnen skulle med på en begravning av en äldre men älskad människa. Kidsen var fyra respektive sju. Självklart och nödvändigt sa jag. ALDRIG att jag utsätter mina barn för något sådant blev svaret.

Så kan det gå när vi fostrar våra telingar till att tro att livet är evigt.

Sen har han rätt på ytterligare en punkt och det är när debatten börjar handla om hur personalen mår. Lösningen på att fostren rör på sig tycks vara att ge dem en spruta så personalen slipper se. Det är dåligt krut i den svenska diskussionen i den här frågan — den saken är säker!

SvD