Ipse Cogita!

Det gläder mig att det nu kommer en vettig debatt om semestrarna. Hustrun har i alla år haft stora problem att ta ut mer än fjorton dagar. Ibland har hon varit mer eller mindre tvingad att ta ut åtminstone tre veckor på raken; då har hon inte varit nådig att tas med vecka tre. Väggar bestigs, naglar bits och själv har jag massor med ärenden långt från damen min.

Vi har därför sedan många år infört en kort sommarsemester, ett antal minisemestrar spritt över året och, inte minst, fredag-till-söndag-semestrar tämligen ofta. Nu kan ju så klart inte alla ha den fördelen men vi är nog de mest utvilade sett över hela året.

Det som är bekymmersamt är när fackförenings Wanja påstår att hon vet hur vi skall leva våra liv och säger: alla behöver en längre sammanhängande semester, om det sen är fyra eller fem veckor kan variera.

Hon har inte träffat min fru. Jag kan riktigt se hur det skulle se ut om hustrun skulle behöva ta ut fyra veckor. Ständig irritation, bränt käk, mörka blickar (I like it!), surmulen uppsyn allt förbytt i ömhet, kärlek och lugn och ro den dag jobbet börjar.


Kan också nämna att de bästa semestrarna, stora som små, blir de som aldrig planeras. Vi utgår från att vi skall göra nada. Lulla runt, följa vädrets nycker och sen agera utifrån hur vädret är och hur vi känner oss. Att överplanera resor, släktbesök med mera ökar enbart på stresspoängen och de har vi nog av i vardagen.

Att nu vetenskapen bekräftar det vi vetat hela tiden visar bara att man skall tänka själv, handla själv och vips så fungerar livet lite bättre.

Trots politiker och galet fackfolk.

AB SR