Ipse Cogita!

Det verkar nu tämligen säkert att den gode Per Oscarsson inte längre ramlar runt på klotet. Det tycker jag är mycket sorgligt. På något sätt så stod han för mänskliga ting och han hade den lilla egenheten att han gick sina egna vägar; main stream var inte hans grej. Jag gillar den egenskapen. Det gjorde inte Ingmar Bergman; Per tackade nej till en roll en gång och det gör man bara tre gånger: första, enda och sista, vilket säger en del om Oscarssons syn på människor och även Bergmans.

Per grubblade också, även om religion, och det gjorde han ju så klart på sitt sätt, på en grusväg i Tyskland:

"Jag stod stilla i tjugo minuter. Det var väldigt allvarligt, jag trodde jag skulle upp i himlen, upp till det där ljuset. Men det gick aldrig. Så jag fortsatte gå i nio, tio dygn till. Sedan – trött och frusen – ringde jag till Göteborgs Stadsteater och frågade om jag fick komma tillbaka."

Jordnära på något sätt.

Och mitt i bedrövelsen så kan jag inte låta bli att tänka på sättet han dog på. Ingen vanlig hjärtattack där inte utan nästintill total förintelse. Jag skulle tro att han kan vissla Johanna nu, där i sin himmel.

Men visst hoppas jag att han dyker upp på en grusväg någonstans med kommentaren: ryktet om min död är betydigt överdrivet.

Om så icke sker så ber jag att få framföra mitt djupta kända tack till den denne man som förgyllt så många stunder i mitt liv.