Ipse Cogita!

Det finns en bok som heter Vanmakt – om brottsutredningar och de drabbades utsatthet som Sanna Rayman tar som avstamp i när hon idag skriver i svenskan.

Det handlar om en misshandel och en våldtäkt och alla turer kring hur det tydligen går till. Allt från poliser som blandar ihop saker och ting till våldsoffrets totala utsatthet. Tydligen skall det dessutom bli värre. Små skitbrott som stölder och misshandel skall uppenbarligen skötas lite mer enligt principen löpande band i framtiden. Bland annat skall (enligt förslaget): "Tanken med förslaget är att koncentrera hanteringen av vardagsbrott, som till exempel misshandel, stölder och olovliga körningar, till blott tre orter – Stockholm, Göteborg och Malmö."

Det verkar mer än lovligt dumt.

Men sen kommer det mest fantastiska av allt (nytt för mig):

"Anders och Karins respektive upplevelser utmynnade som sagt i nedlagda förundersökningar. Deras respektive fall redovisas i Brå:s statistik som ”uppklarade brott”."

Här har vi alltså två personer varav den ena blivit våldtagen den andre misshandlad. Utredningarna har misssköts å det grövsta, så mycket att förundersökningen blivit nedlagd, och när man då på grund av sin egen klantighet inte klarar jobbet, då blir det i statisktiken "uppklarade brott".

Det är direkt ohederligt eftersom brotten inte är uppklarade. Här krävs ta mig tusan fler rubriker i statistiken. Som det är nu är det ju inte så konstigt att man inte riktigt tror på Brå eller andra statistikfibblare.